Den ensidiga bekantskapen mellan mig och er
artar sig inte så illa.
Vad ett löv är, det vet jag, ett kronblad, kotte, stängel,
och vad som händer med er i april och december.
Fastän min nyfikenhet är högst obesvarad,
lutar jag mig ner över några av er,
och för andra får jag böja huvudet bakåt.
Hos mig har ni namn: lönn,
kardborre och blåsippa, ljung,
enbuske, mistel och förgätmigej,
men jag inget namn hos er.
Vår resa är gemensam.
På gemensamma resor pratar man ju med varann,
man utbyter tankar åtminstone om vädret,
eller om stationer man susar förbi.
Samtalsämnen skulle inte fattas, vi har mycket gemensamt.
En och samma stjärna håller i vår bana.
Vi kastar våra skuggor efter samma lagar.
Vi vill få veta nånting, var och en på sitt sätt,
och det vi inte vet är också en likhet.
Jag ska förklara så gott jag kan, men fråga först
vad det är att se med ögon,
varför ett hjärta i mitt bröst
och hur det kommer sig att jag inte har rötter.
Men hur ska man svara på oställda frågor,
om man dessutom är någon
som för er är ingen alls.
Mossor och skogsdungar, ängar och vassruggar –
vad jag än säger till er blir monolog,
och inte är det ni som lyssnar.
Samtal med er är nödvändigt och omöjligt.
Detta brådskar i snabblivet
och skjuts upp till aldrig någonsin.