……..där fotbollen har utvecklats minst. Det är spännande och oerhört fascinerande, typ ungefär som att vandra i en öken. Men det är givetvis även tryggt och förutsägbart. Resultat och referat är oftast enbart bleka kopior av föregående veckas eller års dito. Alla har hittat sina roller i detta rollspel. Eftersom det inte finns någon som beskriver eller kan göra ett rimligt matchreferat när inte lokalradion direktsänder så spelar det faktiskt ingen roll vad som händer under matchen vad gäller spelidéer. För många av spelarna gäller det bara att vara bäst i byn. Att plaska mest i den lilla ankdammen. Men nu ser det ut som om ökenvinden håller på att vända. U-länet i Sverige, Västmanland, är på väg att lämna de lokala seriernas värld, och kan nog snart räknas bland de övriga delarna i landet som har fotboll på agendan. ”Yes we Can” – denna numera klassiska kursmarkering av Barack Obama är numera även budskapet från föreningen Syrianska IF. Att Can tar över styret är ett steg. Samarbetet mellan Syrianska IF och storföretaget Westinghouse är en annan intressant markering. Innebandystaden Västerås har fått ett lag som har större ambitioner än att vara lokaltidningens lag. Man markerar att i vår moderna fotboll är det inte viktigast att göra en höna av en badmintonboll. Jag upplever en stor tillfredsställande med att föreningen markerar det så tydligt att det inte skall behövas lika många poliser som åskådare för att en fotbollsmatch spelas mellan två lag med olika färg på tröjorna. Följande text från hemsidan visar en strategi som jag tycker är rak och tydlig. Men tydligen var den ändå inte det för den utsände som skulle informera sin läsekrets om huvudinnehållet i samarbetet. Det är bara att konstatera att det är alltid så att olika människor tolkar och värderar information oerhört olika. ”Under fredagens presskonferens presenterades storföretaget Westinghouse Electric Sweden AB som ny huvudsponsor för Syrianska IF. Det är ett unikt samarbetsavtal som tecknats parterna emellan och förutom att fungera som klubbens huvudsponsor de närmaste tre åren kommer Westinghouse tillsammans med Syrianska IF tydligt och med alla krafter arbeta för att motverka bland annat våld, droger, rasism och mobbning.”
Västerås har inte alls kunnat utveckla sina fotbollstalanger de senaste åren. Det är faktiskt betydligt flera handbollsspelare härifrån som kommer långt trots att det är en blygsam uppmärksamhet för den idrotten bland populationen och i den lokala pressen. Idag är det några av våra gossar från Västerås som spelar i handbollslandslaget (topplag i världen) och ytterligare en handfull spelare finns i elitserien. Och dessa tillhör de bärande namnen i sina klubblag. Fotbollens kretsgång har gått i samma hjulspår sedan man började med sedvanan att lägga alla ägg i en korg, alltså att skicka talangerna till en och samma förening. Mångfald är viktigt och att spela matcher är nödvändigt för att unga spelare skall utvecklas. Det är inte omöjligt att det kan komma att betyda en del för den lokala fotbollen att Syrianska troligen tar över rollen att vara bäst i ankdammen. Det finns en starkare drivkraft hos spelarna här att komma längre än till länstidningens hemsida. Många har drömmar som sträcker sig utanför länsgränsen. Och om man lever sin dröm och agerar därefter – ja, då är allt möjligt. Den senaste som kommit fram i lokala sammanhang är Fredrik Stenman. Han hade en fantastisk tur med att dels vara vänsterfotad och att inte platsa i sitt lag Elfsborg. Han kom till ett Djurgården när laget var ett självspelande piano med speldirigenter som Stefan Rehn och Kim Källström på banan. Detta lag vann sedermera det mesta, trots sina tränare och andra som ville vara med och ta åt sig äran för det mesta. Många halvdana spelare som Stenman åkte med på vagnen och kom extremt långt i karriären. Jag har följt den lokala fotbollen från mittlinjen under några årtionden och observerat hur den sakta men säkert har rasat ned i det nationella pannrummet vad gäller fotbollsstatus. Den spelare som jag lider mest med för att han var så lojal och inte gick vidare till en toppklubb i landet är Johan Svensson. Han hade en hög kapacitet när han var som bäst och skulle säkert också ha haft en lång karriär i allsvenskan.
För tillfället är det julstämning som råder på och runt våra fotbollsarenor. Konstgjord prakt av grönt plastgräs lyser lika starkt som den i plastjulgranarna, fast här är det hela spelytan. Vita vidder runt omkring som dämpar snedsparkarnas dunsande mot reklamskyltarna. Vintern har varit fantastisk med klart väder och lättillgänglig himmel. Jag har vid upprepade tillfällen kastat mina blickar uppåt. Har förgäves sökt efter den lokala klyschan ”himlen är grönvit”. Men jag måste göra några hängivna bloggare, lokala tidningar och andra som envist hävdar denna sanning besvikna. Den färg på himlen som vanligtvis syns är blå och vit i olika kombinationer. Och en del mörka moln samt små lätta moln av typen blå dunster är andra som dominerar luftrummet. Dessutom har även jag hittat följande färger i min pilotstudie detta år; snövitt, grått med stänk av rött och gult när solen är involverad. Så varför kan vi inte sluta med denna vilseledande uppgift om himlens färg? Vi kan ju lika gärna beskriva vår tillvaro i rosenrött som bestående av röda snöbollar eller rödgröna sjöar med tillflöde av pepitarutiga älvar. Trovärdigheten är lika stor! Grodan Boll har ett citat för detta tillfälle. ”Även det bästa himmelrike har ett litet helvete i källaren.”
Fotbollen lever upp igen med Champions Leaguematcher – detta gör det förstås oerhört orättvist och svårt för våra egna lag i träningsmatcherna. Alla som följer fotboll laddar sina sinnen med toppmatcherna från Europa och tar med sig bilderna på näthinnan på lokal fotboll. Att se Man United använda Zlatan som en lekboll är läckert. Att se matcher på Swedbank Park är fotboll det med – men skall värderas med ett annat ögonmått. Det säger sig självt att det är som att jämföra en fluga med en jumbojet. Enda likheten är att båda kan flyga. Men en fluga gör ingen sommar, och så krävs det förstås en lång startsträcka samt en stark motor för att en jumbojet skall kunna flyga som en albatross. Så tålamod och rimliga krav är mitt budskap till åskådare, ledare och övriga som följer scenariot med lupp. Träningsmatcher i fotboll när temperaturen är minus 15 är förstås inte speciellt mycket att yvas över. Årets första match för min del, mellan Syrianska och Skiljebo var jakten mot nollpunkten för att om möjligt finna något värmande, förutom det rödgula teet. Det som jag tar med mig från den matchen var att Skiljebos unga spelare var fyllda upp till öronen med ett kokande hormonpåslag. De ville verkligen visa sig duktiga och förtjäna en egen fotbollströja med låg siffra på. Men fortfarande är Skiljebo utan kantspel. Och då blir det precis som en pizza utan kanter, å vad man kallar den är obekant. Tomrummet efter Svante Larsson gapar stort fortfarande. Syrianskas spelare var kalla i dubbel bemärkelse, några i kortbyxor och andra med boll. Nu gick det ganska bra i alla fall sett ur min synvinkel, relativt få skador. ”Det onda har vingar, men det goda tar sig fram i snigelfart.” Voltaires visdomsord är både gängse gång och otidsenliga för människan.
Men det kunde även ha spårat ur eftersom den ungdomliga domartrojkan från betydligt lägre divisioner inte riktigt hängde med i matchtempot. Förmodligen var de äppelkäcka unga domarna så begeistrade av att få vara nära så duktiga och berömda lokala spelare att de helt enkelt inte hann med att vare sig blåsa eller flagga. Jag antar att pojkarna trevade efter sina autografblock mest hela tiden och funderade över vems underskrift de skulle hugga på först. Det må vara hänt, alla i familjen fotboll är i behov av att träna upp sig i matchsituationer. Årets andra match utspelades i ett nästan tropiskt klimat jämfört med den föregående. Noll grader känns ibland som en värmebölja. Och med mina glasögon så tycker jag nog att det för Syrianskas del fanns både positions- och kantspel som var betydligt bättre denna ljumma vinterkväll. Menhal visade att hans numera fasta adress är i boxen – i målgården. Han var både snabb, stark och målfarlig. Ja, han var helt enkelt överraskande bra med sin ringa talang. Geoff Colvin är en författare som kommit ut med en bok som heter ”Talent is Overrated.” Den handlar om att talang är överskattat inom alla livets områden. Träning betyder mer än talang skriver Colvin. De bästa i sin gren tränar mycket, men inriktar träningen på det som behöver förbättras. Colvin hävdar att detta fordrar en tränare, eftersom det är svårt att själv se sina egna fel och brister. Motståndarna Karlslund var i mitt tycke ett typiskt ”svenskt fotbollslag”. Löpstarka, relativt otekniska spelare som gör precis som tränaren säger. Det var alltså med en spelmodell som en hord av Elmbröder, fast med en aning lägre högstanivå än originalflocken från Broakulla. Andra halvlek blev annorlunda, det blir så med många byten. Många underliga situationer med missade mål och gjorda mål där det kanske inte borde ha varit möjligt att måla. Men det är som vi alla vet bara idrott – och då kan det inträffa saker som inte är helt enligt ritningarna. En annan detalj som jag tar med mig från denna match är att det skulle faktiskt vara kul om domarna hade mindre prestige. Inte höll på sitt zonförsvar av bedömningsarea för respektive aktör. Givetvis måste man kunna samarbeta så att flaggvakten kan hissa flaggan vid en solklar straffspark trots att förseelsen sker i huvuddomarens diagonal. Det blir förmodligen inga internationella uppdrag för ett domarteam om man inte får ordning på detta. Eller är det som en regelkunnig yngling förtäljde mig – att detta är svenska fotbollförbundets policy!
Nåja, nu tycker jag att det är ganska befriande att förlora träningsmatcher. Det är mycket bättre att vinna i serien. Jag ser gärna att Karlslund och andra lag invaggas i säkerhet och tror sig hämta lätta poäng mot laget i solens färger. Att korvbrödet kostar en tia mer än korven är för mig ett naturligt svar på hur det ser inom fotbollen. Allt är möjligt. När det tar emot riktigt mycket så måste vi hämta visdom och kraft från poeterna. Haruki Murakami är både författare och löpare. Om maratonlöpning säger han följande. ”Smärtan är ofrånkomlig. Lidandet är ditt eget tillval.” Så är det givetvis med all träning och tävling. Man kan stå ut med allt och litet till om man bara ser meningen med det. Eftersom det har blivit populärt med diverse avslöjande om övergångar, undergångar och annat så kan jag som ögonvittne komma med ett avslöjande. Henrik Jannborg som är en löpande mittfältare i Skiljebo SK, han semestersprang ett maratonlopp, full distans
P.P