Fritt spelrum.........
Division två lokalderbymatchen mellan Syrianska och VIK blev en riktigt bra match med både bra publik, väder och domare. Lagen bjöd på något så ovanligt i Sverige som en god fotbollsunderhållning. Syrianska hade både tur och skicklighet och även domslut med sig jämfört med seriefinalen mot Brage. Kampmoralen och de yngsta spelarna är de som imponerar mest i laget förutom eleganten Viera. Hemmasegern var rättvis, även om VIK överraskade stort med ett eget spel och en hög intensitet i kampen. Giesicke lyckas kanske bäst med ett lag som är underdogs? När man vill ta i litet extra, då biter man ihop. Och om man biter allt vad man orkar klarar de flesta inte mer än en minut innan de får träningsvärk i käkarna. Så det tål att tänka på vad som är bäst när experttyckarna i kabelteve säger att det är bara att bita ihop. Det finns möjligheter att varje dag finna en anledning till att bita ihop. Efter Elfsborgs andra förlust i år gick tränaren Magnus Haglund till hård attack mot underlaget på Ullevi. ”Jag visste inte att hö var ett godkänt underlag för allsvenskan, säger Haglund, som ville att matchen skulle ställas in.” Det är inte lätt som överskattad tränare att förklara det enklaste i världen. Motivation slår klass. En arbetsvillig men okunnig vinner ofta över den som kan men inte vill. Så jag säger bara hö hö hö till Elfsborg.
Det fanns inte mycket att skratta åt på det så kallade superderbyt på Arosvallen i Västerås. Stadens två högst rankade lag gjorde upp om högst mittenplacering i serien. Nu anser vi att en publiksiffra på 4000 åskådare på Arosvallen är storslagen, men betänk det faktum att idag har vi hela 140 000 invånare i Västerås. 1955 fanns det 65 000 invånare och då var en publiksiffra på 18 000 åskådare inte ovanligt. Så visst är det nya tiden även för fotbollen. Vissa matcher i division 1 och 2 ses enbart av 10 till 50 åskådare. Det är alltså klart flera spelare än publik på vissa matcher. Som väntat spelade båda lagen bäst, enligt tränarna till lokalorganet VLT. ”Slutet blev dramatiskt med chanser åt båda håll, men VSK höll undan och tog en nödvändig seger. - Vi spelade mycket bättre. De orkade inte stå emot, sammanfattar Hansken. Svenne Käll var nöjd med slutet. - Sista tio var vi mycket bättre och Victor (Holm) var bara en hårsmån från att göra mål.” VSK var värda några stolpskott men inte segern. Båda hemmamålen föregicks av missade domarsignaler. Vid det första var en utebliven solklar frispark till Skiljebo som med ”wash out” som domarpåföljd gav VSK ett orättmätigt mål. Andra målet föregicks av en klar offside. Skiljebo var klart hämmade av avstängningar på nyckelspelare och halvkrassliga spelare som gjorde att man inte kunde göra sig rättvisa. Men det fanns även en handfull lyckliga över hemmasegern. I första hand var det lokaltidningen, spelarnas familjemedlemmar och några rusiga fans. Men för fotbollen var det ett tråkigt resultat. VSK har ett antal spelintelligenta och bollskickliga killar importerade från Afrika som förgyller fotbollstillvaron för oss njuter av konstarten fotboll, men de egna talangerna lyser mest med sin frånvaro. Västerås behöver ett elitlag. VSK har haft många möjligheter under årens lopp att bli det men inte visat sig klara av det. Nu känns det som att det är dags att satsa på ett annat lag i staden. Ett lag som har en framgångsrik egen ungdomsverksamhet och inte behöver köpa in hela ungdomslag från andra klubbar. Det känns som om det är en evighet sedan Jolo skrev bland annat följande i recension i DN 8 augusti 1955 med rubriken - Allsvensk idyll på Arosvallen -. ”Västeråslaget är ett grönvitt kollektiv, klubbdräkterna bör kunna noteras bland de snyggaste i allsvenskan. Publiken är inte sydländsk, trots där finns italienare från Asea, utan saklig och lugn, familjebetonad.” Som ni märker av texten så förekom det inte publik med olika bokstavskombinationer på den tiden. Ofta är det denna olydighet i klacken som vidgar kärlen och får blodet att skumma över i fanatism. Det är inte hängivenhet, detta är någonting helt annat, eftersom det inte finns ödmjukhet och ömsesidig respekt med i bagaget, detta saknas i helt fanatismen. Djurgårdsklackens bärsärkagång på en restaurang är det senaste exemplet på hjärnsläpp i flock. Den blir att påminna igen om Ernst Kirchsteigers färgkänsla. ''Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.''
Det är en oerhört stor skillnad att se Brage spela hemmamatch på Domnarsvallen jämfört med våra lokala matcher i Västerås. Lagets organisation, arenan och hela verksamheten förefaller hålla en allsvensk nivå. Sedan den stilpoäng att man spelar Ulf Lundells musik i omklädningsrummet före och efter matcher gör laget svårslaget. Där har Västeråslagen mycket att lära. Logiskt nog så går det strålande för dalalaget i serien. Men trepoängssystemet ger ändå en viss nerv till höstsäsongen. Förhoppningsvis vinner Syrianska alla matcher och passerar Brage och går upp i samma serie som VSK och Skiljebo, som jag helst ser hänger kvar i sin serie.
”Likt skottet i Sarajevo 1914, det som blev tändvätskan som ledde till brinnande världskrig, blev så Poulsens handling startskottet för skandalen.” Ju mer jag läser av svenska sportkrönikörer desto mer övertygad blir jag om en yrkeskårs totala brist på omdöme, sunt förnuft och sans. Situationen i Parken i när den danske spelaren Christian Poulsen, slår den provocerande svenske spelaren Marcus Rosenberg (som överdriver sin magvärk med en osportslig filmning) med en näve i maggropen och blir utvisad. En ölrusig supporter töltar fram mot den välfriserade domaren och måttar ett slag. Att som Aftonbladets krönikör Jennifer Wegerup plocka fram den här liknelsen med Sarajevo är ju fullständigt horribelt. I första världskriget dog minst 16 miljoner människor och med övriga konsekvenser som ett krig orsakar i lidande så är siffror inte rimliga att försöka gissa en gång. Kanske finns det en förklaring i detta citat av oefterhärmlige Ernst Kirchsteiger. "Nu kan jag inte vara kvar här längre. Jag börjar att få sådana här konstiga ögon. Jag ser en massa möjligheter." Sportjournalister lever i låtsasvärld och skall göra elefanter av myggor och så fladdrar sinnena iväg på sinnessjukt vis. Det är som bilförare som förlorar herraväldet över sin bil, både styr- och bromsförmåga försvinner och det finns bara en gaspedal.
”Jag tycker att jag är bättre än alla andra.” Säger den eviga tonåringen och sångerskan Robyn citerad i London Paper efter en spelning i London. Den här typen av självförtroende och desinformation är ganska vanlig även inom fotbollen. Många föreningar som har varit bäst i sin stad, sitt landskap eller sitt land lever på dessa gamla meriter. Det finns även en och annan spelare som lever i den sfären. Jag kommer alltid att komma ihåg en fotbollsmålvakt i Västmanlandsserien, division fyra, som i mitten nittiotalet inte för sitt liv kunde förstå att Tommy Svensson envisades att ha Tomas Ravelli som målvakt och inte ringde upp honom. Vi kommer alltid att ha spelare, ledare och föreningar som har den här uppfattningen om sig själv eller snarare bristen på självinsikt. Annars är detta en roll som är supporterns, fansens, alltså en övertro på favoritklubbens kapacitet och gudomlighet. Men det finns en och annan prestigelös plats där fotbollens själ trängs med nostalgi, humor, omtanke och en sanslös kärlek till fotboll och Degerfors IF. Det är Kafé Skitiga Bullen på Stora Valla. Det är i själva verket rummet där materialförvaltaren förvarar och viker tvätten. Dessa utrymmen är många gånger där idrottens själ bor och fikat blir som en slags själamässa, en nattvard. Men nu blir det ett uppehåll i seriespelet, alltid lägligt när fotbollsplanerna är som grönast och finast. Så njut av detta sommaruppehåll med drömmar om serieseger, mål och räddningar som kan komma att realiseras under hösten. ”Fotboll är en konst. Bra konst är vacker, fylld av energi och passion. Dålig konst är ful. Men glöm inte att dålig konst är grogrunden för den bra och att det är upp till betraktaren att avgöra.” Skönheten sitter alltid i betraktarens öga!
P.P