Kan man jogga utan rådgivare..........

 

…….. eller måste vi alla ha en egen vägvisare? I vår tid är det populärt med coachande av allehanda slag. Alla aktiviteter i nutiden måste vara planerade och arrangerade. Spontana aktiviteter utan handledning är inte populärt eller inte att rekommendera. En sådan frihetsgivande och härlig upplevelse som en springtur i naturen kräver givetvis en löpcoach. Goggles ger mig 17 200 i svar när jag söker på ordet löpcoach. Det är fascinerande att ju flera rådgivare vi får desto sämre blir resultaten. Detta gäller alla långlopp och även kortare stuvbitar som en mil. Förra joggingvågen här i landet var i början av 1970- och 1980-talet. Även då var vi tusentals som hakade på och blev hyggliga spårämnen. Den stora skillnaden var att på den tiden, alltstå för trettio år sedan så fanns det inte den här mångfalden av diverse experter och rådgivare. Då sprang vi alla för att bli bättre. De flesta på helt egen hand och andra i sällskap med sina klubbkamrater. Internet fanns inte i vår tillvaro. Löpartidningar och andra tidskrifter som intresserade sig för träning, utrustning och annat som har med löpning att göra var en blygsam skara. Idag drunknar vi i diverse råd och intryck. En del av dagens rådgivare är erfarna och skickliga löpare som hittat en nisch efter sin löparkarriär. Andra är nyfrälsta precis på samma sätt som coachen är som yrkesutövning. Många är mer eller mindre helt och hållet bokkloka. Alltså en produkt av vad någon annan sagt eller visat. De har överhuvudtaget inte tänkt en egen tanke.

Ett konkret exempel på resultatutvecklingen är till exempel tiderna i lopp som håller samma bana år efter år. Lidingöloppet är en sådan tävling. 1985 sprang jag dessa 30 kilometer på en tid gav mig placering 249. 25 år senare, alltså hösten 2010 skulle min tidsnotering från 1985 placerat mig på 49:e plats. Hur kan detta vara möjligt när det är så enastående många som investerar stora summor i dyr utrustning och personlig coach? Ett enkelt svar är att på 1980-talet sprang vi alla för att förbättra oss själva och göra bättre resultat i varje tävling. Vi hade alltså en drivkraft att vilja förbättra oss själva – även om vi inte skulle vinna någon tävling. Samma anda fanns i det dåvarande folkhemmet. Alla som studerade på högskola eller arbetade ville göra en så bra prestation som möjligt. Idag är det betydligt mindre andel av populationen som har denna egna inneboende drivkraft för att göra sin egen prestation bättre hela tiden. Nu är man nöjd för att kunna delta. Det är inte alls samma krafter inom vare sig hos joggare eller andra sysslor att vilja driva sig själv till att bli så bra som möjligt. Varför har vi tappat den här kraften som har varit så oerhört värdefull för samhällsbyggnation och välfärdstillväxten i landet? Och hur skall vi hitta tillbaka till att vilja bli bättre? Vem vet? Jag tror inte att är möjligt med flera löpcoacher. Jomenvisst kan det finnas råd som guidar en löpare, men det ser inte ut att räcka till i långa loppet. Vi måste nog börja med att lägga vår egen bekvämlighet åt sidan och jobba hårdare med viljan och intresset som drivkrafter. Robin Williams har sagt ett citat på ett klurigt sätt som kan visa vägen. ”Varför kallas det rusningstrafik, när ingenting rör på sig.”

Enligt min teori och fantasi skall jag kanske tillägga så är alla människor födda till löpare. Ett barn tultar fram i något som påminner om löpning innan hon kan gå. Det första en tävlande i en gångtäåvling gör efter målgången är att ta några löpsteg. Löpning är personlig, en löpstil är som ett fingeravtryck för mig. Den allmänna uppfattningen att människor är dåliga löpare jämfört med andra djur stämmer endast på kortare distanser. På två till fyra timmars sikt är människor fullt kapabla att jaga djur som antiloper och hästar. Människor har genom sin hårlöshet och effektiva svettning ett unikt välfungerande kylsystem, och kan fortsätta löpa långt efter det att de flesta andra däggdjur kollapsat av värmeslag. Om du vill läsa en mycket bra och intressant artikel som sorterar i löplitteratur så kan jag varmt rekommendera denna länk. http://www.svd.se/kultur/understrecket/konsten-att-lara-sig-lopa-naturligt_6202251.svd. Det är Janne Holmén som är författare till artikeln. Här följer ett citat. ”Det är en helt annan kategori av människor som löper i dag; fast maratonloppen med tiden fått allt fler deltagare är det allt färre som löper snabbt. Många av löparna har väldigt liten träningsbakgrund och är ofta lätt eller till och med kraftigt överviktiga. Den här nya kategorin löpare är naturligtvis mer skadebenägna, och det är också till dem som de allra tyngsta och stabilaste löparskorna är riktade. Att en viss typ av skor inte passar den som väger 60 kg och har löpt hela sitt liv behöver inte betyda att de är olämpliga för den som väger 120 kg och har fört ett stillasittande liv i flera decennier. Förmodligen skulle många ändå må bra av att välja lättare, enklare skomodeller som tillåter ett mer naturligt löpsteg. Det skulle emellertid inte lösa alla skadeproblem.”

Det finns helt klart osynliga samband med eget ansvar för sin träning och intresset för bärplockning. Att må bra och att vara frisk är faktorer som värderas och skattas mycket högt av de flesta människor. Ändå har majoriteten sålt ut detta till aktörer utanför sitt eget liv. Man tar intryck och råd om både träning och kost från alla möjliga konsulter istället för att agera själv, alltså tänka efter själv. Idag är det enbart en folkspillra som går ut i skogen för att plocka bär. Det mesta av bärskörden ligger kvar i skogarna som näringskälla för björnar och andra djur. Att plocka bär har visat sig vara en vinst i livslotteriet. Klas Sjöberg, överläkare vid Lunds universitet, har specialstuderat de senaste årens vetenskapliga studier som gjorts kring bär och hälsa. Hans slutsats är att bär minskar risken för cancer.”Att äta bär har en bevislig effekt mot flera av våra vanligaste folksjukdomar som hjärt- kärlsjukdomar och cancer. Dessutom blir man smartare av att äta bär”, säger Klas Sjöberg. En färsk konsumentundersökning visar dock att kännedomen om bärens hälsoeffekter är dåligt spridd. Enligt tillförlitliga källor har bär som exempelvis jordgubbar och hallon tydliga effekter inom fyra områden. De motverkar hjärt- och kärlsjukdomar, de motverkar cancer, de skyddar mot infektioner – inte minst i magtarmkanalen och de stärker våra hjärnfunktioner som minne och förmåga till orientering i rummet. Hur kommer det sig att vi har råd att avstå denna enkla huskur? Kanske är det lika svårt för människor att göra det enkla enkelt som Woody Allen belyser i detta citat. ”Som poeten sa: ”Bara Gud kan skapa ett träd”, antagligen för att det är så svårt att tänka ut hur man ska få på barken.”

Hur vi än vänder oss så har vi rumpan bak. Nu lyfts det fram att denna kroppsdel håller på att förfalla. Det finns experter som påstår att rumpan somnat in hos många bärare och bärarinnor. Vissa påstår att nio av tio kvinnor går runt med sätesmuskler som sällan tränas och därför är de mjuka och slappa. Här anses framförallt tre faktorer vara delaktiga i det som får skinkorna att somna in. Först och främst är det löpbandet som kommit att dominera många människors löpning/träning en stor del av året. På fast mark krävs det att sätet och låren drar foten bakåt, så att du kan bära upp kroppen framåt. Detta kompenserar löpbandet, så säte och lår inte behöver arbeta på samma vis. Dessutom tar du flera, korta steg på löpbandet. Det leder till stelare höftböjare, en felaktig höfthållning och svagare säte. Rumpans muskler är kroppens största. Vi sitter alltså och plattar ut denna med stillasittande arbete. När rumpan (gluteus maximus) inte används så blir den desorienterad och glömmer den bort sin arbetsuppgift. Höga klackar på skorna anses vara en tredje teori till förfallet där stjärten blandar sig med låren. Det finns teorier som hävdar att gång i högklackat flyttar fram kroppens tyngdpunkt så att hållningen ändras. Det skapar obalans i musklerna och en mindre användning än nödvändigt av bakdelen. En och annan författare har fått med baken i sina verk. Det här är ett citat av Paul Gallicio. ”Han gjorde en golfsving som om han var en man med en geting innanför skjortan och eld i baken som försökte spetsa en fjäril på en lie.”

Baken är som bekant precis som smaken delad. Stjärten eller rumpan är inte bara en bakdel, det är också en kroppsdel som vi lägger märke till så tydligt. Därför har vi sedan länge haft indelning typ päron- respektive äppleformad stjärt. Denna indelning har nu omvärderats till andra typer som till exempel hjärtformat. Det innebär att ryggen fortsätter som en förlängning av sätet - som är bredast upptill. Ser ditt säte ut så, är musklerna passiva och dysfunktionella! En annan modell anses vara som ett omvänt hjärta. Då är sätets form runt och fast samt bredast nertill. Med den här formen på rumpan har du ett funktionellt säte med god kontakt med den stora sätesmuskeln, gluteus maximus. Om sätet är runt, men hänger lite mot låren och bildar ett veck under sätet. Då beror det på att du inte tar ut stegen, alltså inte springer eller går med snabba långa kliv som en sprinterlöpare. Den otränade rumpan ser då ut att blanda sig med låren. Den kan även anta en vitlöks form beroende på vilken typ av klädesplagg som omger kroppsdelen.

En passande avrundning för denna krönika är ett citat av en före detta president. George W Bush har efterlämnat många citat sedan sin mandatperiod. Detta är som ger oss hopp om fred. ”Jag vet att vi människor och fiskarna kan leva i fred med varandra.”

P.P