Man tänker sitt................

……………är en rubrik som alla andra. Om man överhuvudtaget hinner tänka i den virvlande fart vi rusar mot vårt öde att åldras. Den här tiden är det olympiska spel som ockuperar vår hjärna och tillvaro i allra högsta grad. Ingen kommer undan OS. Det är som ett intensivt snöfall som söker sig in i varje skrymsle. Jag skall göra några personliga reflexioner över våra elitiska ungdomars lekar i Canada. Halvtid skulle man kunna säga eftersom en vecka återstår av medaljfördelningen. Lyckligtvis för oss åskådare så är det SVT, folkteven som äger rättigheterna att sända tävlingarna. Och som man äger – grymt många alternativ dygnet runt för oss sportnördar. Betalkanalerna är fullständigt chanslösa när SVT ställer upp med sitt bästa lag på banan. Stig Strand och Pernilla Wiberg är mer än hundra procent som experter på skidor utför. Längdskidornas Per Elofsson, trots starkt emotionellt engagemang och skidskyttarnas expert Kalle som pratar om ”bassilusker” som om det skulle handla om ett barnprogram är klart distanserade av utförsåkarteamet.  Med längdgänget räddas upp av Magdalena Forsberg som är som vanligt, alltid suverän! Pops är något som är otroligt bra på teve – men absolut inte kul på datorn! Kanalen har dessutom gjort ett drag som visat sig ge de aktiva enormt självförtroende och en konkurrensfördel redan på hemmaplan. Det faktum att man låter Babben Larsson med hela sitt stora inre och yttre intervjua medaljkandidaterna på ett småtrevligt sätt är ett genialt. Alla dessa atleter som suttit där med Babben känner sig nog som oslagbara när man lämnar denna antiatlets pratstund. De växer kollosalt av att spegla sig med någon som är så tvärtom! Jag tror inte att någon som lämnat intervjun har haft ett scenario som detta citat av Jan Boklöv i tankarna. ”Det finns en topptrio på 10, 15 man som kan vinna.”

Min favoritfilosof i nutid Milan Kundera skriver i sina essäer om romankonsten följande. ”I alla stora arbeten (och just för att de är stora) finns något ofullbordat.”  Med dessa ord anspelar han på Gertrude Steins omdöme att riktiga konstnärer alltid skapar något nytt och oprövat, medan de mediokra följer i deras spår och polerar det som redan är skapat. Det finns givetvis även några riktiga konstnärer och artister utöver det vanliga i den olympiska familjen. Tyvärr måste jag meddela att ingen är svensk i de dagsaktuella spelen. Vi har haft Ingemar Stenmark, Björn Borg, J O Waldner och kanske Patrik Sjöberg som har tillhört den här kategorin i modern tid. I Vancouver har vi först och främst Simon Amman, backhopparen från Schweiz som toppar artisteriet. Det närmaste en korsning mellan fågel och flygplan vi kan komma i luften. Den ryske konståkaren Jevgenij Plusjenko som gör comeback är med på min kulturlista. Skidskytten Ole Einar Björndalen är som älgen, en skogens konung. Petter Northug är med sin kapacitet att kunna vinna på samtliga distanser och med sin extremt höga fysiska kapacitet en nyskapare i sin gren. Vonn vann och är den bland damerna som jag tycker kan nämnas bland dessa artister.

Foppas fötter tillhör de mest omtalade inom sportvärlden. Efter alla operationer så finns han i sina skridskor och skall gräva guld igen. I hockeyvärlden är det sällan fotofinish som behövs för att avgöra medaljfördelningen. En hyllningssång till foten är jag den förste att skriva under på, när som helst. Eller för att säga det med toner. ”Man ska vara glad åt fötter, för utan dom man står sig slätt” och ”Fötter skall man hålla högt”, är texter som Birgitta Andersson sjöng i Knäppupprevyer i början 1960-talet.  Annars tycker jag nog att ishockeyn ger ett lustigt intryck med att låta så storvuxna och omfångsrika spelare uppklädda i en skyddsutrustning, som påminner om gamla romerska krigare trängas på en så liten spelyta. Det är ju precis att lagen får plats på en planhalva. Det är ju en total paradox till bandyn. Där är det många små män utan stora skydd som sprider ut sig på gigantisk isyta. Det borde vara rimligt att låten sporterna byta arena. Då skulle vi även kunna få möjlighet att se hur snabbt en hockeyspelare kan åka skidsko. Topphastigheten för en människa anses vara cirka 60 kilometer i timmen. Detta har vi som är roade av hastighetsåkning på skridsko kunnat njuta av under småtimmarna. Konståkarna gör sina hopp och showprogram på en normalstor europeisk hockeyrink. Oftast ensamma på isen! Ett annat intryck från OS är den svenska folksjälen som har fått ett nytt ansikte. Ansiktet är ett enda brett leende när Anja Pärsson tar medalj. Efter att gjort sitt livs vurpa som förde tankarna till en helt annan gren, backhoppning, så har hon äntligen fått folkets kärlek. Enligt kvällstidningarnas undersökningar så är hon nu vår mest populära vinterolympier. Den enes fall kan bli en framgångssaga. Å andra sidan kan ett favoritfall bli ett fritt fall – vilket det blivit för skidskytten Helena Jonsson. Hon är trots uteblivna medaljer fortfarande fantastiskt ödmjuk och den förutom Anders Södergren (längdskidlöpare) som jag verkligen skulle unna en individuell medalj. Skidskyttarna har möjlighet att ladda om, det ingår så att säga i sportens karaktär. Ett tips för både hockeyspelare och skidburna är kanske detta citat av Benjamin Disraeli. "Framgångens hemlighet är att aldrig släppa målet ur sikte."

Det finns för mig några ganska enkla förklaringar till att de svenska framgångarna är så omfattande i idrottstävlingar typ Olympiska Spel. Konungariket Sverige är i större nöd än många andra länder. Vi är hårt drabbade av svininfluensan, finanskris, extrem vinter med snö och kyla och har sedan tidigare en population som lider av ett övergödningssyndrom. Ett sådant som lätt drabbar människor som har ett överflöd av det mesta. Vi har toppat statistiken i utbrändhet, stressrelaterade sjukdomar och sjukskrivningar. Det finns givetvis ett högre väsen som tittar på oss jordbor med ett vaket öga och försöker skipa rättvisa. Att hela 80 000 svenskar jobbar eller studerar i Norge är ganska anmärkningsvärt. Ännu mera intressant är att många gör arbetsuppgifter typ fiskrensning med mera, som dom aldrig skulle gjort här hemma. Vi har blivit en arbetskraftreserv för andra länder. Detta finns förstås med i bagaget när våra skidlöpare och andra atleter tävlar i ett OS. Svenska idrottare är hungrigare än många andra nationers utövare. Våra aktiva som är på banan idag är såsom vi tidigare kunde se aktörer från länder som hade det sämre ekonomiskt och idrottsframgångar betydde därför mycket för både individen och landets självförtroende. En annan bidragande faktor för den svenska sisun är att vi har världens överlägset mest intoleranta sportjournalistkår. För att dessa murvlar skall må bra och hålla en något hygglig ton så krävs en medalj om dagen. Då kan de gå omkring med ett leende och vara det storsvenska världssamvete som är nationens arvedel. ”Bollen är ju rund, fast inte i slalom kanske.” Sa Ingemar Stenmark någon gång när han vann.

En annan faktor som inte är att förakta är att enligt svenska journalister så är alla som besegrar en svensk idrottare sannolikt dopade. Nu har dopingkontrollinstrumenten förfinats och därför är det ren kiss i urinen hos alla tävlande. Givetvis vinner rena svenskar över motståndare som inte tillåts komma med annat än eget blod i blodomloppet. Att vi skulle uppfunnit en ny supervalla, träningsmetod, dubbelstickad mössa, dunderstav eller taktiska finesser i skidspåren är i alla fall för mig inte särskilt troligt. Nej – jag tror att hunger efter framgång för både sig själv och i nationens intresse är de starkaste drivkrafterna förutom en lyckad formtoppning. Både Norge, Ryssland och Finland har börjat snegla på varför deras skidlöpare inte är i form. En faktor som inte nämns så ofta är att många av dessa nationers atleter är äldre och mera bekväma. De har inte viljan att trötta ut sig optimalt. Det är faktiskt bara en slovenska med fem brutna revben som har tagit ut sig totalt på det sättet som den svenska ungdomen gör här i Vancouver för kung och fosterland. Som ett skott kommer de svenska framgångarna slag i slag. Kan kanske förklaras med ett citat av Magdalena Forsberg. ”Jag kände att jag inte haft så bra skjut på flera år.”

Några grenar som jag saknar i detta digra potpurri av vintersporter är i första hand sparkstöttning. Kan man ha med kälksporter som bob och rodel så skulle det vara riktigt kul med denna klassiska medgångssport. Tänk bara på hur kul det skulle vara att se alla ha medgång i en tävling, oavsett resultatet. Både snöskottning och snöbollskrig är lagsporter som skulle vara spännande att få titta närmare på frontfigurernas teknik. Och i vår nutidsanda där alla lämnar ut sitt mest privata på sina bloggar så skulle dopingkontrollerna vara öppna. Det skulle delas ut medaljer till den som gör de olympiska ringarna bäst i figurpinkning i snön! Idrottsgalan blir en formalitet nästa år. Pristagarna är redan klara längdskidlandslaget blir årets lag. Årets kvinnliga idrottare blir Kalla och det manliga priset går till Markus Hellner. Bragdmedaljen hamnar hos Ferry! Men det kan också bli en del delade priser. Givetvis får vallateamet ledarpriset. Alla pris på idrottsgalan 2011 kommer att tillfalla svenskar. För att markera nationens återvunna självförtroende så väljer jag att avsluta den här OS-krönikan med ett citat av Johan Henric Kjellgren. ”Det är med svenska snillet som med svenska solen. Vi har några sommardagar lika vackra som söderns länder; men allt det övriga är höst och vinter.” Nu är det en mix av dessa sommardagar i vinterkläder!

P.P