……allt och tappa ansikte, fotfäste och trovärdighet. Det är en del av idrottens vardag. Att sätta pers är en förutsättning för att vinna ibland. Per Mårts ledarskap har en stor och viktig del i att det svenska juniorlandslaget i ishockey har fängslat en hel hockeyvärld av intresserade med sitt engagemang och sin vilja att prestera när det gäller. Många halvdana grabbar från bruksorter i landet Sverige har spelat på ett sätt som dom annars bara klarar av att prestera på sina dataspel, där man i princip kan göra vilka stordåd som helst. Mårts har infört en friidrottsfilosofi i lagspelet. Att varje spelare måste ”sätta pers”, alltså prestera på sin absolut maximala kapacitet i varje byte, period och match. Vilket är en förutsättning för att lagets totala kapacitet skall räcka till seger. SVT:s periodvis kunniga och engagerade reporterteam har bidragit till succén. De har klarat av balansgången med att vara kompetenta, medryckande och sakligt nationalistiska. Det har förekommit ovationer även när motståndare gjort sportsligt fina prestationer, de har risat egna laget för fatala missar. Sådant är mycket uppskattat hos mig, och säkert för den delen också hos många andra som kan se idrottstävlingar med mer än ett igenmurat öga. Tyvärr så har vi olika stor portion av idrottskunskap i de journalistiska leden. Extra mycket tyvärr så är det så att de flesta av läsarna tror att det är som det står i tidningen är en riktig beskrivning av händelseförloppet i matchen och läget i laget. Förläggaren och journalisten Carl Mikael Edenborg diskuterade Filosofi och erotik i vår tid i Sveriges Radios Filosofiska rummet och sa då bland annat dessa kloka ord. ”Kvällstidningarna…överhuvudtaget massmedier…är en avgrund av dumhet. Det finns ingen tankeförmåga därute på redaktionerna. De är enfaldiga, fördomsfulla idioter.” När en toppmatch med Inter spelas så handlar referaten ensidigt om var är Zlatan. Det kan låta som det här reportaget i Expressen om en annan match med nationalistiskt intresse: ”Underläge mot serieledarna och straffspark emot sig. Sedan vände Fredrik Ljungbergs West Ham - och stod för omgångens skräll i Premier League. Fredrik Ljungberg lämnade planen i den 70:e minuten. Det kan man tolka som man vill - men efter bytet exploderade West Ham mot Manchester United.” Detta var ett så ovanligt citat att jag la märke till det. För normalt sett och som vanligt så har Ljungberg, Chippen och andra kalkoner varit bäst i laget även när de inte varit på banan. Den här övernationalistiska andan är skadlig. Både för landet, idrottsmannen, sporten, publiken och givetvis mest för journalistiken. Det ger fel vibrationer i vårt samfund på klotet. Sportjournalisternas överdrifter påminner mig om citatet av Alessandro Manzoni. ”Det är en av fördelarna här i världen att man kan avsky och hata utan att känna varandra.” Eftersom vi alla andra ser något annat än den som är satt att opartiskt bevaka sporten i sin profession, och inte kan göra detta utan att lägga sin egen önskan och värdering. Facit av detta blir – att vi väljer bort detta mediala utbud i fortsättningen.
Nu börjar tyvärr tidningsvärlden att få giftig konkurrensen av övrig media. Jag blir irriterad av den totala enögdheten hos vissa tevereportrar, och delvis har även ofoget hamnat i radion. De svenska kommentatorerna ser bara blågult. Det finns några suveräna undantag. Claes Hellgren, handbollens expertkommentator är lysande med att hylla goda idrottsprestationer oavsett vilket pass aktörer har i bakfickan. Han rosar alla med samma glädje och entusiasm. Det är trevligt och känns sportsligt att höra en sådan ovanlig svensk. Det finns anledning till superlativer konstant. Kalla det Änglamark eller något nationellt poetiskt men nog är nästan pinsamt att lyssna på en skidtävling med en uppsjö av duktiga löpare som tävlar, när en patetisk Hård eller annan som envisas att undanhålla tittarna på hur det går i tävlingen för de vill bara tala om sin egen tävlande. Det finns bara en nation som är just, rätt och får vinna. Detta är en uppvisning i nationalistiska värderingar som inte har varit så påtagliga sedan fyrtiotalet i Tyskland. Det är givetvis synd om Charlotte Kalla som har en charm som inte skådats hos en svensk idrottskvinna sedan Magdalena Forsberg la bössan och skidorna i malpåse. Kalla har en finsk mormor och är uppvuxen i Tornedalen, en trakt där folket är i ett ingenmansland. Man har inte bara ett språk som är betydligt mera finska än svenska, Tornedalska. Pajala kommun kommer i sann finsk anda ge Kalla en tomt att bygga ett hus på. Många har flyttat från bygden säger Kommunalrådet Bengt Niska. ”De starka är kvar, det här är ett tydligt bevis på det”, säger han vidare på plats i Alperna. M A Numminens klassiska låttitel passar bra in på Kalla. ”Jag har tappat mitt minne, jag vet inte om jag är svensk eller finne.” Med detta vill jag mena att det finns en anledning till att flickan är så bra, hon är osvensk, har sisu och en naturlighet som inte är standard idag. Givetvis kommer hon att vinna Jerringpriset ett antal år framöver, för hon är mera än bara ett spårämne. Hon kommer även att vinna mycket mera och förmodligen bli den mest framgångsrika konditionsidrottaren i modern svensk idrottshistoria. Charlotte Kalla är mera norsk, finsk och fornnordisk än nutidssvensk. Och jag tror att de nordiska rötterna som finns hos henne går hem även hos en bred publik och det gör Kalla oemotståndlig. Skridskotekniken är styrkan. Även här finns det rötter, finländarna uppfann de första skridskorna för 4 000 år sedan, hävdar en färsk brittisk undersökning. Världens första skridskor tillverkades av hästben och åkarna stakade sig fram med en käpp. ”Enligt vår forskning verkar det som att skridskor var vanliga särskilt i de södra delarna av Finland där det finns många mindre sjöar”, sade Federico Formenti, forskare vid Oxfords universitet, i en intervju med BBC. Skridskorna antas ha uppfunnits eftersom det var mycket enklare att ta sig över de frusna sjöarna med skridskor i stället för att vandra runt dem. Men snabbt gick det inte. Formentis grupp kom upp i hastigheter på
Dagens moderna och taktiska bandy känns mera som ett dataspel, ett virrvarr och visar att vi har bytt både fot och inriktning. Nya tider, strålande tider kräver en ny publik! Men tyvärr för bandyn så har den nya publiken varken någon lokaltidning, portfölj, keps eller termos med glögg. Nej, de har ipod, webb, mail och sms som kommunikationsmedel och coke och mjölk med kaffesmak som umgängesdryck. Denna idrottssmärta som förändringen föranleder kan säkert lindras med den metod som forskaren Jeffrey Mogil vid McGill University i Montreal har funnit i en udda vetenskapliga studie. Den som tittar på en bild av Paris Hilton kan uppleva minskad smärta jämfört med den som inte utsätts för arvtagerskans superkända nuna. Idén till denna studie kläckte han när han noterade att hanmöss ägnade mindre tid åt att slicka sår efter en smärtsam injektion om en människa var i rummet, än om de var ensamma. Stressen som den mänskliga närvaron innebar gjorde att mössen inte märkte att de har ont. För att få svar på frågan om det var synintrycket eller lukten som djuren reagerade på ställde han en bild på Paris Hilton i laboratoriet. Och hanmössen slutade att slicka sig. Vidare undersökningar visade att de, men inte honorna, hade onormalt låg aktivitet i en gen som hjälper till att styra förmedlingen av smärtsignaler. Varför inte honorna blev stressade av megakändisens bild är högst oklart. Här finns en obruten mark för genusforskare. Att det finns möjligheter till framgång i forskning är en självklarhet. Fundera bara kring detta citat sagt av en av Albert Einsteins lärare till Alberts far. ”Det spelar ingen roll vad han gör, han kommer ändå aldrig att lyckas med något.”
Handbollen är konkurrensutsatt i allra högsta grad men den är alltid tidsenlig. Blygsamt med publik i förhållande till de medialt starkare sporterna, fotboll och hockey, och även när det gäller ungdomens val av lagsport där plasten känns attraktivare än klistret. Men varumärket handboll är oslagbart, en sport som är en mix av schack och boxning. Den har i och för sig genomgått samma stålbad som bandyn vad gäller tävlande lag i seriesystemet. För fyrtio år sedan fanns det ett femtontal seniorlag i seriespel i Västerås, idag är det två stycken med farmarlag. Publiken består av en tålmodig skara av närmast sörjande och en grupp av entusiaster som uppskattar det ärliga spelet där spelarna är klistertäta i närkamp med både boll och motspelare. Sporten där domarna aldrig riskerar att kallas kelgris, julgris, fläskkotlett eller annat opassande. De är så skyddade av disciplin och tolerans som förekommer inom den sporten att de ger nästan en aura ifrån sig som Johnny Rottens symboliska citat. ”Rör mig inte, jag är speciell.”
Jerring-priset som kommer att delas ut snart har denna gång en ovanligt mager konkurrens. För mig är Kluft obestridlig etta, Europarekordet och ånyo en titel i ett mästerskap är stort. Anjas storhet är kanske framförallt hennes storhet och vinnarskalle. Men konkurrens kan man inte tala om i de alpina grenarna idag, det finns för många alternativ av en, två eller ingen skida alls att störta nedför backarna nuförtiden. Skidskytte har en mycket större konkurrens i dagens idrottsvärld. Och den är helt klart mycket mera spännande att titta på. Men eftersom det är svenska folket som röstar fram det som man gemene man tycker är den främsta idrottsprestation så ligger Kallur i slagläge med sina tårar, sin exotiska dialekt och det faktum att populationen helt enkelt inte kan värdera en prestation i förhållande till andra prestationer på grund av bristande insikt i idrottens krav och svårighet. Mycket sport blev det här i början av året, men det är ju ett skottår och i brist på tillräcklig mängd av snöskottning så får vi nöja oss med lösa skott från sportarenorna. Det passar fint att avrunda med ett citat av Winston Churchill. ”Jag tröttnade aldrig på att lyssna till hans visdomsord eller att delge honom mina egna.”
P.P