Nu blir det nästan mål.........


…………är en spännande sekvens i fotbollsmatcher. Det intressanta med den här typen av nästan mål är att de är mycket vanligare än riktiga målskott som hamnar i buren bakom målvakten. Detta är ett hundraprocentigt faktum i alla fall när det handlar om glada hemvävda kommentatorer i olika lokalradiostationer. Antagligen är det som kallas brödtext när det handlar om skriven text. Brödtext och brödljud är naturligt och givetvis en standardform när det gäller våra så kallade ”brödgäng” i fotboll. Elithockeylagen sponsras hårt av kaffe- och ölproducenter. Det borde självklart att fotbollslagen har sina huvudsponsorer i brödbranschen.  Men nu är inte verkligheten alltid så enkel och självklar. Lagen som är byns stolthet är alltid de som är högst rankade i det nationella seriesystemet. Pojkarna är tuppar på byn, oavsett byns storlek. Allt från en handfull till en miljonstor population. Sådan är vår samtid. Bristen på så kallade hjältar är enorm. Lokalavisan och de rikstäckande blaskorna tävlar om stjärnstatus på en aktör som tagit en starttröja eller gjort ett hyggligt inkast vid något tillfälle. Den här devalveringen av de som är en riktig stjärna är vemodig och leder inte till någon utveckling av varken den aktive atleten eller sporten. För att hitta en säsongsanpassad jämförelse så här i påsktider kanske detta svenska ordstäv kan förklara mitt resonemang. ”Det är ägg som ägg, sa prästen, tog det största.”

Fotbollens totala dominans på sportsidorna är ett givet vårtecken. Ett annat är presentationen av vårens glassar. Det är som med baken, smaken är delad. I en tidning får glasslickande tonåringar dajmstruten att rankas som nummer ett. I nästa tidning får samma dajmstrut dumstruten av en några år vuxnare provsmakande skara. Så har vi det i en tillvaro där mångfalden är total och det subjektiva tyckandet väger tungt. Men denna typ av studier är kanske fullt jämförbar och lika trovärdig som många av våra avancerade forskningsrapporter. En ny forskningsrapport visar att människan är minst lycklig vid 46 års ålder! Var femte svensk är beredd att sälja sin ena njure för en rimlig summa pengar i ersättning. Det är stort och magstarkt tycker jag att så många är beredda att hjälpa en medmänniska i nöd. Rutor på magen är ett vårtecken som återkommer upprepade gånger under ett år. Nya råd och rön florerar i vad som är vad i träningseffekt. Svaret är känt sedan en oändligt långt tid tillbaka. Det finns inga genvägar. Som vi alla känner till så är situps givetvis inte den bästa lösningen. Trots detta envisas diverse tidningar och rådgivare upprepa denna gamla sanning med jämna mellanrum.

Vem skall vi lita på? Det är en fråga som kanske borde aktualiseras oftare när vi tittar på forskningsresultat och rön. Det finns som vi vet ofta olikvisande resultat inom de flesta områden som forskas på. Ett aktuellt ämne är bantningspreparat som förefaller orsaka lidande och skador som inte finns enligt ägarintressen och försäljningsorganisationer. Tänk om det är som med tobaken en gång i tiden. Lever vi tillräckligt länge så kommer vi givetvis även få ett svar på den frågan. Boken Merchants of Doubt av Naomi Oreskes och Erik M Conway handlar om hur några framstående vetenskapsmän genom att skapa förvirring har lyckats försena åtgärder inom olika områden som rökning och global uppvärmning. Det är en fascinerande läsning om hur vetenskapsmän systematiskt motarbetat vetenskapliga fakta. Författarna tror att orsaken till detta handlande är en skräck för det dåtida sovjetiska samhället. De politiskt konservativa vetenskapsmännen var rädda för statliga, allomfattande regleringar. De såg misstänksamt på alla gröna miljövänner. Oavsett vilka drivkrafter som var grundbulten till agerandet så är det häpnadsväckande med vilken enkelhet man kunde genomföra sina aktioner. Mot känd gammal och verifierad kunskap kunde man ifrågasätta rökningens skadlighet och få stor en ekonomisk sponsring för denna antiforskning. Framgångsrika pr-firmor lade fast strategin och journalisterna svalde allt med hull och hår. Vetenskapsmännen som arbetade åt tobaksindustrin visste att nikotin var tillvänjande och att röken cancerogen. Men med hjälp av journalistiken som åberopade flera utredningar om huruvida rökning var farlig eller inte kunde tobaksföretagen medvetet orsaka femtio år av onödigt tvivel. Enligt de senaste rönen i Lancet år 2011 dör varje år 600 000 människor av passiv rökning och minst 6 miljoner människor av rökning. En nyligen publicerad dansk populationsstudie har även kunnat påvisa att frekvent smärta i rygg, leder, buk och huvud har ett samband med rökning och passiv rökning.

Annars rör sig forskning inom de mest skilda områden. En amerikansk studies syfte var att undersöka hur aktiva hundägare är med hundpromenader. Två tredjedelar av närmare tusen hundägare gick ut med sin hund i genomsnitt 186 minuter i veckan. Cirka en tredjedel av hundägarna gick inte ut alls med sin hund under veckan. För en person i arbetsför ålder vet vi idag att dagsbehovet av fysisk aktivitet är 15 000 steg. Så det är tveksamt om någon i den här gruppen av hundägare når upp till detta mål.

Än en gång supporters till en fotbollsklubb skitit i det blå skåpet. Den här gången förefaller det blivit i det närmaste en rejäl mental tarmsköljning. Det förefaller som om det inte finns mod och kraft hos föreningarna att ta bort dessa element som ställer till det. Det är inte så många individer och det handlar inte om särskilt många föreningar. En handfull allsvenska klubbar och några i superettan. Jag tycker att det är bra om föreningarna får betala den extra polisbevakningen och eventuella skadegörelser som uppstår i samband med matcherna. Det finns ju en nära symbios mellan föreningen, spelarna och fansen. Man firar och hyllar varandra efter varje vinst. Till och med tackar varandra för framgången. Då får man förstås ta konsekvensen av förlorade poäng när den ”tolfte spelaren” gör självmål på läktaren. Så veckans slutord av Nelson Mandela blir till alla föreningar som har den här hängivna skaran som sina stödtrupper. Förresten är ordens styrka och budskap ett rättesnöre för oss alla när det handlar om civilkurage och deltagande. ”När vi gjort oss fria från vår egen rädsla gör vår närvaro andra automatiskt fria.”

P.P