Allmän idrott när den är som bäst.....

 

………det är givetvis friidrott som det här kommer att handla om. Svenska mästerskapen som avgjordes i Västerås var en manifestation av den modell som vi kommer att få se i en något större omfattning i de olympiska spelen från Beijing. Manpower och hög servicegrad var ledord som realiserades optimalt. Från tävlingsledare till yngsta korgbärare så fanns det alltid gott om händer och fötter på plats för att göra en insats. Arrangörsmässigt blev detta en fantastisk manifestation i den för övrigt halvsega publikstaden Västerås. Att så många gör volontärinsatser med glada leenden som enda belöning under ett antal dagar är ovanligt i vår kultur. Det fanns funktionärer som gått och väl trampade 30 000 steg om dagen för att se till sina arbetsfält. Och denna distans gick i takt med de sportsliga prestationerna som utfördes av de aktiva. Jag uppskattar att det sattes över ett hundra personliga rekord bland deltagarna i de olika grenarna. Och detta i ett mästerskap, vilket poängterar att friidrottare är duktiga på att pricka in toppformen. Den medicinska service som vi kunde erbjuda under tävlingen fungerade helt utmärkt. Isbad att kyla ned benmusklerna efter maximala prestationer fanns att tillgå för alla, alltså både för de som ville prova på denna kur för första gången och till de aktiva som var vana vid detta sedan tidigare. Flitiga händer som med stort engagemang tog sig an ömma muskler och senor fanns alltid redo. Det var så många detaljer som gjordes så bra denna tävlingshelg att en och annan regnskur knappt märktes bland oss som gnuggade på med våra olika verksamhetsområden. Då är det alltid ett uppfriskande uppvaknande att läsa lokaltidningens bevakning av tävlingen. Rubrikerna blev i sann svensk journalistisk anda. Finn fem fel så är din uppgift utförd till redaktionens och ägarnas belåtenhet. Nej – SM blev varken förfest eller fiasko – det blev ett party där personliga rekord slogs i en ädel kamp om medaljer.  Nej och åter nej säger jag till VLT, allenarådande lokaltidning i Västerås. Glädjande nog spände man i alla fall bågen högt och sände hela redaktionen till tävlingarna på Arosvallen, som övrigt inte har haft så hög nivå på tävlingsidrott det senaste decenniet. Nej – att finna fel är inte den enda sanna glädjen! Glädjen är inte bara Sanna. Vinnarens prestation är ingenting värd om det inte finns medtävlare, konkurrenter att placera sin prestation i relation till. Och här fanns det många att jämföra sig med i de skilda grenarna.

 

Sniglar trivs bäst i det egna slemmet. Det är rubrik som jag skulle vilja ge till mannen bakom DN-galan. Inte för arrangemanget som är en fantastiskt trivsam underhållning, utan för det sällsynt korkade uttalandet till media. Rajne Söderberg är inte på plats i Västerås för att titta på årets SM-tävlingar. Men han hävdar att han har minst lika roligt hemma: ”Jag målar om huset, så jag ser min egen målarfärg torka.” Eftersom DN-galan såsom alla liknande galor lever på friidrott i grund och botten så var det kanske obetänksamt att göra den jämförelsen. För utan grundplattan med föreningar med ungdomsverksamhet, förbund och tävlingar på olika nivåer så kommer inga talanger fram för att lyfta galor till publikfester. Nästa friidrotts SM kommer att arrangeras i Malmö sista helgen i Malmö. Det har visat sig vara det enda tillfälle som kan ge de aktiva en sista chans att kvala in till VM i Berlin.  Detta beslut är inte populärt hos arrangören av DN-galan eftersom den galan har tänkt sig att vara en fredagstävling för första gången, just den helgen för att platsa i Golden League-cirkusen. Men förbundet kan nu tvinga DN-galan att byta datum från den perfekta fredagen som i slutändan ger en plats i Golden league-cirkusen. Förbundet måste nämligen godkänna den sanktion som DN-galan redan fått från Internationella friidrottsförbundet (IAAF). Hur det här kommer att sluta återstår att se. Men min känsla är att det är sponsorernas röst som kommer att bli avgörande.

Vi blir alla tyngre när vi blir äldre, eftersom vi får mer information i våra huvuden.” Är ett konstaterade av Vlad Divac. Så glöm bort informationen om att det är enbart kosten som kostar på när det gäller omfångsrikedom. Tänk om hela populationen ägnade sig åt att springa, hoppa och kasta! Hur fantastiskt hög skulle inte vår levnadsstandard och livskvalitet vara? Och hur mycket friskare och kryare skulle inte folket vara i landet? ”Sök inte lyckan för girigt, och var inte rädd för lycka,” är ett citat av Laozi. Den heta viljan att vara unik, är inte alltid ett bra instrument. Alla dessa märkliga rubriker som står som spön i backen dagligen skulle kanske reduceras påtagligt om vi slutar läsa tidningar och tänker och agerar själva under motsvarande tid som vi läser om alla möjliga och möjliga råd. Följande rön är ett axblock från några tidningar enbart denna vecka. Döm själv om det är så vi vill ha det eller om vi inte borde överväga att dagligen ägna oss åt att hoppa tresteg i stället? ”Stress är värre än osund livsstil för hälsan. Frånskilda män sover sämst, visar en ny brittisk undersökning och detta resulterar i sämre arbetsprestationer, irritation och ökad känslosamhet. Men det finns hjälp att finna med en enkel metod, mörk choklad och blåbär är rena hälsokuren. De skyddar mot diabetes och motverkar övervikt, enligt forskningsrön från Karolinska institutet och Örebro universitet. C-vitamininjektioner direkt i blodomloppet är ett effektivt vapen mot cancer visar en ny studie. Rädda magen med grönsaker. Promenader hjälper diabetiker. Sju tusen personer dör varje år i tobaksrelaterade skador. Nationens hustomte och torparhjälte Ernst tvingades jobba med hög feber i sista avsnittet av glädjens program ”Sommar med Ernst”.” Ja, faktum är att det finns en uppsjö av nygamla rön och i vår kunskapsorienterade värld. Mångt och mycket testas på djur innan det kommer till humantest. En del djur är säkert mera människa än vissa människor är människa om vi skulle granska alla i sömmarna. En del djur är i alla fall grundligt utredda under lång tidsperiod. Till exempel är 9876 av schimpansens 10 000 undersökta dna-segment identiska med människans dito.

 

Nu riktas våra blickar österut mot Fågelboet, den fantastiska huvudarenan där de olympiska spelen precis har sin invigning. Som vanligt är det friidrottsarenan som är centrum för allas intresse i ett olympiskt spel. Allt ljus kommer att vara riktat mot Kina under tio dagars tid. Beijing vill folket kalla sin huvudstad i Kina. Vi har benämnt staden så under ett antal år, men nu ser jag en trend i att alla inom media har övergått till det gamla namnet Peking. För mig känns det som om det är ett sätt att försöka göra Kina mindre bra, helt i den linje när man intensivt letar fel i allt och alla. Det finns 1,7 miljoner volontärer som arbetar under denna olympiad. Förmodligen ett rekord bara det, men landet har ju som bekant en något större mängd av människor i sitt urval än tidigare arrangörer. Propaganda och uppvisning av nationell stolthet förekommer givetvis alltid när någonting i den här digniteten arrangeras. Jag anser inte att finns någon anledning att klanka ner på kineserna för detta. Den svenska jämmerdalens och jantelagens främsta företrädare med ledstjärnor som Lasse Anrell på Aftonbladet och Mats Ohlsson på Expressen finns förstås på plats och tycker att människor, stad och mat liksom allt annat är sämre än hemma i Sverige. En stilla fråga är varför dessa olyckliga människor måste åka dit överhuvudtaget för att bara leta efter fel. Och allt som inte är som i Sveg, Bromma eller Tranås är förstås fel. Låt oss glädjas med den här mångkulturella tillställningen som är hela jordglobens angelägenhet. Alla vill vara med och representera sitt land. Påven Benedictus XVI hoppas på rent spel. ”Jag vill se ett OS som avgörs enligt den sanna olympiska andan”. Andra uttrycker det mera rakt på sak vad det hela handlar om. Som USA:s president George W Bush säger. ”Vårt mål är att få fler medaljer än alla andra” .

 

Givetvis så är det en klasskamp även i ett OS, en konkurrens och uppvisning av de rika nationerna att behålla sitt avstånd till uppstickare. Personligen skulle jag bli litet extra glad om Kina skulle lyckas att erövra flest medaljer i tävlingarna. För att markera värdet av att vara bäst så finns så gott som samtliga överkuckun från de deltagande nationerna på plats för att göra tummen upp för varje nationell framgång. Ännu har inte förslaget som väckts slagit igenom att alla nationer i EU skulle räknas ihop till ett för att visa att det är en union. OS är framförallt de aktivas tävlingar. De små idrotter och sporter som inte får utrymme på sportsidorna i vare sig riks- eller lokaltidningar eller radio- och tevesport får all sin uppmärksamhet just de här två veckorna. Alla medaljörer blir hyllade som kungar och drottningar även av sådana som fått ärva en sådan titel. För ett land som Sverige som alltid kan och vet bäst vore det en mycket större katastrof om någon av de firade stjärnorna skulle visa sig positiv i ett dopingprov än alla medaljer tillsammans i tävlingen. Enligt filosofer och andra förståsigpåare så är det bara cirka fem procent av alla dopade som åker fast. Alltså en folkspillra i sammanhanget, de rikaste och starkaste nationerna klarar sig bäst i test. Det är som skillnaden på finöl och fulöl! Jag tror att vissa som lever i gränslandet och får stor personlig, social och ekonomisk framgång av sin idrott också har medhjälpare som är skickliga i denna konst att hitta metoder som ger fortsatt framgång. Och jag antar att de är lika raffinerade när det gäller att undvika att bli upptäckta att de känner på sig när något är på gång. Precis som detta citat av Jim Davis, ”Katter vet precis när deras ägare kommer att vakna och väcker dem tio minuter tidigare.”

 

Jag tror att den svenska medaljskörden knappast blir större än de sju som kammades hem i de föregående spelen. Konkurrensen idag är större än någonsin, många länder har en fantastisk organisation och stora resurser för att få sportsliga resultat. Trots att SOK talar om att utfall på sina investeringar så är vi småhandlare i jämförelse med nationer som Canada, Australien och Sydafrika för att nämna några som inte tillhör supermakterna i världen. Jag håller på alla underdogs, små nationer och okända idrottare som lyckas prestera sitt bästa när det gäller som mest. Det vore oerhört roligt om det svenska damlandslaget i handboll skulle få till det i den enormt tuffa konkurrensen. Damfotbollen är så smal och liten i kvalitetsjämförelse med handbollen att det är som att jämföra en uttorkad bäckfåra med en vårfylld Donau. Sporter som fäktning, cykel, skytte, segling, brottning och hästsport är några som kommer att göra de främsta sportsliga prestationerna för svensk del. Simning, tennis, fotboll och friidrott som har nästan all medial fokusering får i bästa fall ett par medaljer tillsammans. Hoppet är Holms höjdhopp och en längd i simbassängen. Idrottsmedicinens egen "Bagdad Bob" är förstås friidrottens läkare Sverker Nilsson som är kraftfullt optimistisk och hävdar att det finns inga problem. Alla är krya, friska och i toppform. Nu känns det roligt att teamet runt Kallur som hoppat på alla tuvor för att komma tillrätta med baksidan som är sprinters stora problemområde äntligen kommit rätt. Fröken Kallur har hamnat på bordet hos en osteopat. Det är en yrkesgrupp som har en omfattande utbildning i hur muskler och dess faschia fungerar. En klassisk osteopat kan med känsla och hantverskskicklighet korrigera en rygg, bäcken och höft så att det blir balans i musklernas dragkraft. Jag hävdar bestämt att det är en helt annan filosofisk kunskap som ligger bakom en sådan behandling jämfört med andra paters och kotknackare. Så nu återstår att se om det pallar ända till pallen. Min personliga teori är att nästa riskzon för riksdalkullan är vad eller hälsena som kommer att belastas extra mycket eftersom det finns en viss kvarstående svaghet i den tidigare skadade lårmuskeln, även om den nu kan fungera väl. Det viktigaste är trots allt att deltaga och göra sitt bästa. Om det finns andra som är bättre så är det så. Det känns befriande att tävlingarna visas i public servicekanalen och kan ses utan reklamavbrott. Dessutom slipper vi fyrans käcka och självgoda gossar. Madde Lindberg som bisattare i cykeltävlingarna har satt ut kompassriktningen. Helt lysande med källkunskap, inlevelse och objektivitet. Madde visar tydligt att cyklister har flera växlar än lagsportsnördarna. Nu njuter vi av denna idrottsfest och låter Arthur Schopenhauers ord bli ledord. ”Det finns bara ett medfött fel, och det är att vi är här för att bli lyckliga.”

 

P.P