Keita - Barcas första nyförvärv! …….

 

……. rubriken är hämtad från en rikstidning. Men det kunde lika gärna ha varit en rubrik i det lokala annonsbladet. Burlejonet Aly Keita har varit grym i serieupptakten. Han är vår vårman. Ett av få glädjeämnen i i fotbollens ökenlandskap är att Syrianska toppar tvåan och Köping och Arboga toppar trean. Det handlar här om en nationell rankning mellan 60 och 100 bland landets fotbollslag. Serieledningen är dock skör. Det går rasande fort i alla riktningar med trepoängssystemet. Ett kryss betyder att något lag förlorar två poäng emedan det andra laget vinner en poäng. Efter en välspelad seriefinal för Syrianska mot Sollentuna som utspelades på en vacker arena med fina blå löparbanor, vilka gav gräset och fotbollsmatchen en fin inramning. Ja, nästan en kontinental fläkt, det är ju som bekant bara i Sverige, och i Västerås i synnerhet, som man inte kan spela boll med löparbanor runt sidlinjen. Sollentunavallen är för övrigt ett föredöme bland idrottsplatser. Proffsigt och välordnat, allt finns på plats när det gäller önskemål för spelare, ledare och publik. Ett gott tips för studiebesök för en del andra matcharrangörer. Ovanligt många Syrianska målchanser och stabilt bakåt, rent av äckligt disciplinerat spel av laget trots frånvaron av Västerås bäste mittback, Sulan Aslan som hade fått en ful full sula på sulan. Nu gäller det åter en tuff fight av finalkaraktär mot det mycket sympatiska lokala laget Skiljebo SK. Jag kan betrakta denna uppgörelse som det Masaiska ordspråket. ”När två elefanter slåss, är det gräset som får lida.” Det är alltid gräset som hamnar i skottgluggen när spelarna skall skotta eller toffla bollen till varandra. Det är en svår konst att hitta rätt mottagare oavsett underlaget är äkta eller konstgjort. Efter att sett det högst rankade laget i kategorin herrfotboll i länet så kan vi inte förvänta oss att passningsspel är prioritet ett. Det var spännande att se det taktfasta mönstret. En klassisk Olle Nordinare gjorde sig påmind. 1-2-1-2. Alltså en passning till rätt mottagare, och sedan de två efterföljande passningarna till fel adress var ett genomgående tema. Förmodligen var det inövat och mycket taktiskt. Man får vara bra finurlig för att lösa den koden. Man måste helt enkelt tänka i banor som Groucho Marx. Hans citat är lösningen. ”Om en svart katt korsar din väg betyder det att djuret är på väg någonstans.”

 

Annars befinner sig den lokala fotbollen numera med all rätt i stormens öga. En ungdomsledare som förgriper sig på sina adepter. Det finns givetvis inga som helst förmildrande omständigheter. Den här typen av företeelser hör inte hemma någonstans och absolut inte inom arbete med ungdomar. Västmanland är redan ett U-län inom fotbollen. Nu hamnar vi i en ännu brantare uppförsbacke. Vi har det sämsta topplaget av alla orter med motsvarande stor population. Trots ett gigantiskt stöd av näringsliv och företagare så lyckas man inte blåsa liv i föreningen som tagit på sig manteln att vara Västerås stolthet. Jag anser att det inte handlar om att vara folkets lag i stan utan mera lokaltidningens lag. Att gripa ett halmstrå! Så kan det framstå när man ser vad som görs för att försöka vinna någon poäng i matcherna. Alla lag har ju inte en tidning som enbart har ögon känsliga för grönt. Det är givetvis för nyanserna i konstgräset som de objektiva bevakarna ser nyanserat. Kanske blir de starkt påverkade av den stora färgstarka supportergruppen som engagerat lyfter sitt lag till en gränslös nivå. Inställning och engagemang hos klacken, uppsvidade i tröja nummer tolv, är orubbat total hängivelse. Dessutom hinner de med glada tillrop till motståndare och deras anhängare i en anda som för tankarna till de glada hurraropen från VM 1958.

 

Nationalsporten står det numera som överskrift i samband med presskonferenser och andra tillställningar som fotbollförbundet ordnar inför EM. Det är för mig ganska intressant hur en sport som fotboll, men total medial uppbackning och med en stadd kassa kan ta sig friheter. Vi har en nationaldag, nationalsång, nationalparker och en hel del som är av nationell dignitet. Men att vi skulle ha fått en nationalsport har gått mig spårlöst förbi. Det finns säkert minst en handfull sporter som kan betraktas som större och naturligare i nationens intresse. Det är snudd på schlagervarning på fotbollens storhet i svenska medier. Ryssland, Grekland långt före Spanien och Sverige klart sist av EM-gruppens lag i EM-schlagern är ett omen att betrakta. Jag ser ett liknande scenario framför mig i fotbollstävlingen. Kvällstidningarna kommer att mönstra större trupper än lagen vad det gäller deltagare på plats. Övriga medier hakar på. Överdrifterna kommer att överglänsa varandra. Fotbolls-VM i Sverige 1958 hade inte en enda huligan. Avspärrningarna mellan spelarna på planen och mot publiken var ett rep. Det enda rep som finns i dagens fotboll är dåliga genrep. Sveriges match mot Slovenien var ett sådant. För mig är det självklart att truppen är tunn och sårbar. Det finns egentligen bara 14-15 spelare som kommer att få visa upp sig tävlingsdräkt. Övriga är att betraktas som ressällskap och goa gubbar som gillar läget. Och jag citerar gärna John Osborne för att förklara mina tankar inför EM. ”Sen jag gav upp hoppet, mår jag mycket bättre.”

 

Hjulet snurrar men hamstern är död! Det är ett sätt att säga att karln är dum i huvet. För mig känns denna rubrik rätt när jag som sportentusiast (utöver det vanliga) skall sätta ett idrottsminne på pränt. Ishockeyn har som bekant inflation i tävlingar, turneringar och mästerskap. I senaste VM som spelades i Canada i maj, helt nyligen, var det ovanligt många återbud. In i svenska laget stövlade en helt okänd back. Douglas Murray blev nationalidol omedelbart. Så gott som enbart med den uppskrivning han fick av den viktigaste opinionsbildande gruppen i samhället, journalisterna. Han spelade två byten, alltså några minuter mot Ryssland. Fick matchstraff efter en oren tackling mot motståndarnas bästa spelare. För denna bedrift nominerades han till matchens lirare av expertkommentatorn och tv-kanalen som ägde matchrättigheterna. Givetvis röstade nationens tevetittare fram honom till hederstiteln matchens lirare. Jag hoppas att detta var för sista gången ett så fundamentalt självmål görs av den så kallade journalistgruppen. Jag har en känsla av att denna superkorkade händelse har föranlett viss eftertanke hos en och annan i alla fall. Min lokaltidnings (VLT) ansvarige för sportbevakningen har börjat tänka efter – och kanske även före. ”Jag har flera exempel på ledare och tränare som vid varje kontakt, via mail eller telefon, ifrågasätter våra prioriteringar, våra rubriker eller våra nyhetsbedömningar. De ringer till och med hem till oss på vår lediga tid.” Detta korta citat är taget ur sitt sammanhang i en längre artikel. Jag hoppar fram en bit och väljer ytterligare ett citat. ”Vi på VLT-sporten är öppna för en dialog, vi tar till oss av kritik och arbetar målmedvetet hela tiden för att bli bättre. För vi kan bli bättre, vi är inte perfekta.” Jag tror att Murrays tackling har påverkat den något överskattade sportjournalistiken mer än alla kritiker, ledare och övriga tillsammans. Det är bra att det kommer fram funderingar som ovanstående citat. Givetvis är det omöjligt att kunna bevaka sporter som gymnastik, friidrott, motorcross, cykel och diverse annat när det finns viktiga lag som har intressanta träningar som pågår.

 

Ett faktum är dock att när vi lever i sport- och idrottsvärlden så finns det ingen gräns för ledighet kontra arbete. För de flesta är ju sporten inte bara en sysselsättning, det är en livsstil och ett intresse utöver det vanliga. Det förekommer att en och annan aktiv utövare inte bryr sig alls om sport, men det är enbart ett fåtal. Många, eller de flesta, är hängivna konsumenter av allt som visas, hörs på radion eller skrivs. Så är det bara. Därför är det otroligt viktigt att sportjournalistiken i bästa fall är objektiv och informativ. Självklart har alla känslor för något lag eller sport som är mera varma än enbart lagom ljumma. Men det får inte bli självmål av detta. Att läsa en blogg om fotboll som mera liknar en propaganda än information känns konstigt för mig i alla fall. Bernard Baruch har sagt: ”Alla människor har rätt att framföra sin åsikt, men ingen har rätt att föra fram felaktiga fakta.” Kloka ord som borde begrundas oftare anser jag. Att som en självgod pascha döma ut en idrott som onödig och ointressant är inte bara plumpt. Det är pyramidalt klantigt när man skriver om det i sin profession. Att hänvisa till yttrandefrihet och fritt tyckande är inte försvarligt när det handlar om en medieprodukt som skall föreställas vara objektiv i sin bevakning av tillvaron. Det här kränker människors rätt till mångfald och mänskliga rättigheter. Sådana här kvällstidningsfasoner är numera en vardag i andra medier. Tyvärr så går det aldrig att få rätt mot en tidning som alltid lyckas vända sista ordet till sin fördel. ”Jag har inget emot att jänkarna lallar omkring med stora popcornskålar på en gigantisk arena med reklamavbrott mellan varje spark, men tycker vi ska ägna oss åt riktig idrott. Är det btw nån som fattar hur spelet fungerar? Ja, mer än att det är en massa människor i skor med alldeles för mycket skydd och stora hjälmar som bufflar runt på en gräsyta där poängen verkar vara att lägga ägget på rätt sida ett streck eller att skjuta ägget mellan två stolpar uppe i skyn. Var är målvakterna???” Citatet från den här tidningens hemsida talar för sig självt. Rugby och amerikansk fotboll är enligt objektiva bedömare betydligt tuffare idrotter än den glorifierade sporten soccer (fotboll). Enligt ledande medicinsk expertis i länder där dessa idrotter förekommer rikligt, bland annat England, Australien, Nya Zeeland och USA så är det en gigantisk skillnad på inställning, smärttröskel, ödmjukhet och passion för själva sporten mellan en rugbyspelare och en vanlig så kallad fotbollsspelare. För att förtydliga så jämställer jag här felaktigt rugby och amerikansk fotboll. Det gör jag medvetet eftersom båda sporterna anses ha liknande karaktärer som sysslar med sporterna. Att olympiska mästare på 100 meter värvas från friidrott till amerikansk fotboll är inte ovanligt. Det säger kanske en del om vilka hastigheter det handlar om i att springa fort med den ovala bollen under armen.

 

Det gäller att ha mod att vara den man är, och inte tappa modet för att man är den man är.

- Vem är du då? Undrade forne storlöparen Gunder Hägg, och såg bordgrannen stint i ögonen vid bragdmedaljörernas middag för en del år sedan. – Stefan Edberg, blev svaret. – Vilken sport sysslar du med? Fortsatte Gunder. – Tennis, svarade Edberg. – Det är väl ingen sport, fräste Gunder. Den här anekdoten med Gunder Hägg känns ändå friskare än moderna skribenters okunskap om andra sporter. Jag har en förståelse för hur Gunder tänker. Han tränade och tävlade alltid på en maximal nivå i löpning. Det var inget duttande med bollar i nätet där inte. "Livet är som en golfboll. Först en massa hårda slag och sedan hamnar man i ett hål i marken". Cello är en kåsör som får orden att ljuda som ljuv musik! En fotbollsmatch kan också vara en ljuv musik när dirigenten får alla att spela rätt! Dags för nästa försök, alla gör misstag. Inte bara journalisterna, även om deras misstag blir synliga i en evighet! Varför inte ta en tur ut i spenaten och njuta av detta live på gräsplanen hemmavid bland knott och annat smått och gott. Landet är fullt av idrottsplatser med träbänk och gräsbevuxna löparbanor!

 

P.P