…………är det så här dags i fotbollens seriesystem. En tredjedel är spelad av årets seriespel. Alla lag vinner och alla lag förlorar mer eller mindre kontinuerligt. Nu börjar dock lagen rada upp sig i tabellerna. En serietabell ljuger inte! Oavsett vilka sympatier vi hyser för våra lag så är det bara så att det bästa laget vinner i långa loppet! Underlaget anses idag vara av stor betydelse för eventuella nederlag för en del lag. Sedan urminnes tider är det känt att betande får bär på hemligheten bakom den perfekta gräsmattan. Denna kunskap får i alla fall mig att fundera på att det kanske är få får i vår tillvaro som vistas på fotbollsgräs och andra tuvor i tillvaron. Att betrakta en normalsvensk fotbollsarena som har naturligt gräs som underlag är ett nederlag för människans förmåga. Uselt är en komplimang för det som visas upp i ojämn kvalitet. Har vi dessutom en tonvikt på aktörer som har svårt att hantera bollen på konstgräsets perfekta och jämna yta. Ja – då vi får en spelkvalitet av en helt annan nivå jämfört med den som kan beskådas i en match mellan FC Barcelona och Manchester United. Den analysen är så enkel att den säkert kan fås från i stort sett vilken expert på alla sjuttioelva kanaler som sänder fotboll på tv. Till och med tonåringarna som är fotbollsexpertis på lokaltidningen får ihop denna gräsliga matematik. ”Lita aldrig på en person som talar gott om alla.” John C Collins är upphovsman till citatet som kan vara bra att tänka på när man lyssnar på folk som tycker till. Det är inte rimligt att tycka att allt och alla är bra.
Det finns förstås även andra bortförklaringar än gräset. En av de vanligaste är lagen om alltings jävlighet. Den spelar lika stor roll som lagets egen brist på spelbegåvning, taktiskt och strategiskt genomförande av sin matchplan. Domaren är ofta i fokus när tränaren analyser i media. En typisk kommentar kan se ut som den här dagsfärska analysen av en headcoach för att ursäkta förlusten. ”Vi skapade lägen för att vinna matchen men vi skulle väl haft tre, fyra straffar.” En fotnot i detta sammanhang är min egen fundering. Hur ofta får ett lag så många straffar tilldömt, alltså utom i en cupmatch som måste avgöras på straffar? När man läser olika tränares matchanalys efter en förlust så förekommer det även andra avancerade argument. Det här är ett annat aktuellt citat från lokalavisan. Här fanns både gräs och funktionärer som höll måttet men för nu brast det i fokus.”Det berodde både på oflyt och okoncentration.” Eftersom vi bor och lever i Sverige så finns det alltid någon annan eller någonting annat att skylla på. Vi har till exempel ett klimat med sol, vind och vatten så var det givetvis något sådant som störde matchplanen. För det kan väl inte vara så banalt att det fanns ett annat lag som både kunde och ville mera i den aktuella matchen? Fotboll är vår tids underhållningsvåld eller ett slags gladiatorspel. Det här citatet av George Eliot tycker jag säger en hel del om det faktum att många gånger slår motivation klass. ”Vilken ynkrygg som helst kan utkämpa en strid när han är säker på att vinna; men visa mig den som har mod att kämpa när han är säker på att förlora.”
I vårt Zlatanland där mellanmjölk dominerar är fotboll en allvarsam lek numera. Alla spelarna är bättre utbildade i fotbollskonst redan från vaggan till avgångsvederlaget i seriespelet. Akademier poppar upp med samma frenesi som när man poppar popkorn. Det finns snart flera sådana än det finns klubbar i landet. Tränarutbildningen är avancerad och när man läser studieplan och kursupplägg så frågar jag mig om det verkligen finns fotbollsspelare som är av sådan kaliber att de kan delta i träningen? Jag tycker att facit på denna utbildnings utveckling inom fotbollen är att det var bättre förr. Vi har numera en stor brist på fotbollsartister som kan göra oväntade aktioner och underhålla oss. Vad är det vi vill se och njuta av när vi ser på en fotbollsmatch? Det är förstås en dribbler som kan göra allt det med en fotboll som andra bara kan drömma om. Med en teknik som genomsyras av det som kommit att kallas gotisk skräckkänsla, en krypande osäkerhetskänsla, där människans tillstånd av liv och död har inte längre skarpa gränser, stunder då det finns okända krafter som har förmåga att ändra på allt i vårt liv, krafter som inte kan sorteras in i vetenskapens logiska scheman men ändå kan anas bakom vardagens strikta fasad, tillfällen där man ser tecken som tyder på andra bakomliggande verkligheter, då man upptäcker gåtfulla ord och begrepp i esoteriska skrifter och ålderdomliga dokument. Sebastian Sallanto är en av få idag som har denna förmåga. Han ensam är mer underhållande än de flesta matcherna i allsvenskan, superettan, division ett och nedåt i seriesystemen.
I dagens fotbollsvärld är det är vanligt att dagens fotbollsspelare byter land och klubb kontinuerligt. Det ställer givetvis krav på språkkunskaper hos oss alla som är inblandade i fotboll på något sätt. I Syrianskas omklädningsrum finns bland annat Vallbysvenskan som är ett eget språk som skulle kunna liknas vid esperanto på ett hemvävt sätt som borde heta fotbollstransparanto, alltså ett språk där man förstår varandra med bollen som tolk. Dessutom har vi som alla andra fotbollslag en mängd olika varianter av engelska som mixas med låneord från alla världens språk. Ord- och bollbehandlare blandas friskt när Syrianska tränar och spelar match. Det finns en poäng och gott hopp om att våra spelare både skall uppfatta tränarens spelidé och taktik, samt gå en gyllene ålderdom till mötes. Ny forskning vid flera universitet har nämligen visat att tvåspråkiga personer är bättre på att sila bort oväsentlig information, prioritera och göra två saker samtidigt. Att vara tvåspråkig kan göra människor mer fokuserade och bromsa upp Alzheimers sjukdom hos äldre.
Vad kom först språket eller tanken? Det är en fråga som borde ställas oftare när man går på fotboll. Det är inte vanligt att fotbollspubliken klarar av att läsa den finstilta informationen på biljetten. Trivselregler är rubriken och i texten kan vi läsa följande informativa uppgifter. ”Ingen alkohol eller rökning på läktaren. Ej beträda spelplanen eller området omkring. Visitation kan ske i entréområdet innan ingång. Alltid lyssna på och respektera funktionärer.” Som jag uppfattar det så är domaren en viktig matchfunktionär. När jag nyligen satt på läktaren på en superettanmatch och lyssnade på alla märkliga tillmälen och glåpord som haglar över domarkvartetten som så är jag tveksam till att publiken förstår vad det står på texten till inträdesbiljetten. Det borde vara självklart för svenska fotbollförbundet och klubbarna att snarast ta tag i detta med språkbruket. Att man helt enkelt arrangerar utbildning för fotbollspubliken i regeltolkning. Offside förefaller vara det som är svårast att lära sig. Språkvård är en annan detalj förutom reglerna som kan behöva hyfsas till för att fotbollen skall få en bredare publik än dagens. Stampubliken är relativt homogen och förefaller falla in i ett allmänt brölande. Förmodligen tillhör man gruppen av män som beskrivs av en okänd tänkare. Man samlar på minnen av sitt favoritlags framgångar. Man borde samla på ärorika nederlag istället? ”Män är födda till samlare. Först samlar de på skalbaggar, paddor och kulor, sedan på flickor, kyssar och ligg, sedan på pengar, bekymmer och barn, därefter på golfpokaler, dåliga vitsar och hårmedel, och till sist på krämpor, symptom och minnen.”
Avslutningsvis något om läget i lagen och laget. I allsvenskan intet nytt. Alla slår alla och alla slår Halmstad och Djurgården. Två lag som har hängt kvar på en skör tråd i flera år, nu ser det inte ut att räcka till ännu en säsong. Givetvis kommer nykomlingarna att få det svårt senare under hösten, precis som det brukar bli. Sommarens utförsäljning av spelare för att rädda klubbarnas ekonomi kan bli avgörande för sluttabellen. Superettan är rekordjämn. Det är intressant att se lag som Brage och Degerfors som på ett år lyckats etablera sig till topplag. Det ger hopp för lagen i ettan. Att överleva första året en serie upp är det viktigaste för en nykomling. Precis så är läget för VSK idag. I bästa fall kanske man kan drömma om ett eventuellt kvalspel mot till exempel Syrianska i höst. Laget har helt klart problem på flera tredjedelar på planen. Att man har släppt in flest mål och gjort minst antal mål framåt är en statisktik som belyser detta. Man har inte satsat på att värva någon rutinerad spetskompetens. Man har värvat en handfull av samma kaliber som fanns i spelartruppen sedan tidigare. Skador och sjukdomar är sådant som tyvärr hör till spelet. Cirka tio procent anses alltid vara ute ur räkningen i en trupp på den här nivån. Bärlin är den som har rutin, han är också outstading i laget. Går han sönder då faller hela spelet i tusen bitar.
Den jämnaste av alla jämna serier är division två. Här har Skiljebo SK glädjande nog kommit igång och tagit flera viktiga poäng för att ha tätkontakt. Det andra Västeråslaget som är ett farmarlag (VIK) är kanske inte så intresserade av ett avancemang i seriesystemet av den anledningen. Men i seriestarten har detta ungdomliga lag överraskat med att inte bara vara på nätet utan även hittat nätet. Det här är en extremt jämn serie där vinnaren inte är klar förrän sent i höst. I fyran går Juventus som tåget.
I norrettan har jag kunnat följa Syrianskas uppgång och fall. Det finns många nya lag i denna serie. Några av lagen har visat sig vara stora överraskningar i olika riktningar. Karlstad är ett lag som inte behöver titta nedåt i tabellen. Akropolis var en trevlig bekantskap med en pittoresk inramning i förorten. Mysiga ledare och trivsam atmosfär och en god stämning på planen mellan gladlynta spelare trots en och annan snedspark. Några lag som ser ut att få kämpa i uppförsbacke är Hammarby TFF som saknar allt av det som man hade förra året. Boden ser inte heller ut att fått igång sitt spel, nu var det en målvakt som fick agera Bodens fästning som höll siffrorna nere vid förlustmatchen idag. Sirius, Väsby och Umeå är lagen som får gälla som favoriter att lämna den här dyraste serienivån i landet. Superettan har som bekant ett större ekonomiskt stöd av förbundet.
För Syrianska IF är det verkligen uppåt igen. En mix av spelare från när och fjärran, mest fjärran har fått ihop det bra. Laget har börjat göra mål framåt. Bakåt finns mälardalens bästa målvakt i Keita. Britterna i backlinjen imponerar med inställning som smittar av sig till medspelarna. Bulun har visat sig att inte bara vara en distansskytt av rang. Nu leder han laget som en riktig mittfältsgeneral. Kampen om starttröja är tuffast på mitten. Kanterna är som vanligt lika goda som på en pizza av klass. Framåt går det stadigt framåt. De egna fjolårskalvarna är idag överraskande konkurrensmässiga. Man litar på sitt eget spel. Och det egna sättet att spela fotboll har blivit bättre och bättre för varje match för Syrianska IF. De senaste matcherna har laget spelat sitt spel utomordentligt och låtit motståndarna försvara sig eller anpassa sig eftersom Syrianska har varit det spelförande laget. Faktiskt både fysiskt och taktiskt bättre än sina ibland överambitiösa motståndare. En intressant utveckling för ett lag att från varit ett lag som skall dra motståndarna i tröjan för att hänga med, nu blivit ett lag som spelar brallorna av motståndarna så att de numera klamrar sig fast i Sallantos shorts så de spricker i alla sömmarna! Våra spelare har tagit till sig detta motto av Henry Ford. ”Kvalitet är att göra rätt när ingen tittar.” Gör man det så har man gjort sitt jobb med beröm godkänt. Men det återstår som sagt var två tredjedelar av serien. Det enda som är givet är att det går rasande fort uppåt och nedåt i tabellen med tre poängssystemet!
P.P