………….vetenskap och forskning tar sakta men säkert sina kliv framåt. Men att förklara känslor, upplevelser och tillstånd är fortfarande på en viss hypotes- och gissningsnivå. Att sanningen är ett provisorium är ett sant faktum. Idag är det aktuellt tema att förklara kärlek och känslor med kemiska termer och biologiska processer i människokroppen. Det är förstås helt i tidsandan med hormoner och vårkänslor som översvämmar populationen. Människan står inte oberörd när naturens krafter griper tag. Växter, djur, träd, gräs och stenar skjuter i höjden och lever ut och upplever en tillväxtpotential som vi bara kan snegla på och förundras! För att göra tillvaron begriplig behöver vi humanister som författare, poeter och konstnärer samt filosofer. Enligt min uppfattning är det absolut bäst och mest rimligt att läsa en författares eller poets förklaringsmodell för dessa tillstånd och känslor.
Enligt min uppfattning är polskan Wislava Szymborska en av de främsta som i konsten att förtydigliga enkelheten och svårigheten i relationer. När Szymborska mottog nobelpriset 1996 motiverade Svenska Akademien valet såhär: "för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet". Jag vill använda mig av enbart en dikt denna vecka för att låta det vara den slags motvikt till alla forskare på villovägar. I Szymborskas diktning utelämnas den sötsliskighet som ibland smyger sig in i kärleksdiktningen. Istället görs slumpens lek till den verkande kraften. Den här dikten gavs ut i samlingen Slutet och början 1993. Översättning av Anders Bodegård. Väg orden och värdera dem, en fantastisk komposition av en storslagen poet!
Kärlek vid första ögonkastet
De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.
De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?
Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns -
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett 'ursäkta' i trängseln,
ett 'fel nummer' i telefonluren,
- men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.
De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.
Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen för ihop dem, särat dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.
Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett lövfrån skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår.
Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.
Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.
P.P