……........ är en detalj som vi har en förmåga att glömma bort i tid och otid. Vi kan alltid snegla på många av våra smådjur som kan fånga dagen och vara levande i nuet. Lärdom är bra men erfarenhet är bättre. Så gör vi lärdomen till en vana så har vi i ett nafs lagt grunden till det som så småningom blir en hälsobringande erfarenhet. Med ett steg i taget så tar man ofta stora kliv med tiden. En som gjort resan och klarat av att skala bort oväsentligheter är gitarristen Carlos Santana som sagt följande visdomsord (till Svenska Dagbladet). ”Jag vill bara ägna mig åt renhet och förundran och kan inte lägga tid på rädsla, cynism och tråkiga människor.” Diktare och poeter har en känsla för tidens tand och kan med några strofer ge oss en hållbar uppfattning om det som vi andra oftast inte ser och känner med våra sinnen. En mästare i sin genre är Gustaf Fröding, som ett exempel väljer jag ett nutidsdokument som dikten Myra med barr av Fröding ur diktsamlingen Mattoidens sånger, 1914.
Streta, streta, streta
stanna, se sig om att veta
vägen, sträva, tappa
tag, hugg i,
släpa, släpa, göra en sväng mä´t, bära
mera nära, släpa, bära
mera nära, mera nära
stacken – släppte jag – rappa
tag, ohi
streta och föra
hem´et – nu käckte det – göra
jämt ihärdigt,
jämt ihärdigt,
jämt ihärdigt,
rulla ikull,
mun full mull,
opp mä´t, hugg i, ny fart,
streta och föra
hem´et – nu käckte det – göra
jämt ihärdigt,
jämt ihärdigt,
huset färdigt,
huset färdigt,
huset färdigt,
huset färdigt
snart.
Denna dikt författad för nästan ett hundra år sedan är högaktuell idag. Arbetslinjen som modellen heter är en slags fördelningspolitik. Vi som har arbete har alldeles för mycket arbete och övriga som placerats i den så kallade aktivt arbetssökande gruppen har alldeles för litet arbete. Förmodligen är det en variant av tjugohundratalets jämlikhet. "Samhället går ständigt framåt i takt med vetandet. Svansen är nu där huvudet var för några generationer sedan. Men det är alltjämt samma avstånd mellan huvud och svans.” .” Vad kan man annat än samtycka till detta citat av Thomas Macaulay.
P.P