Det är bara att knyta näven…….

 

…..å visa att vi kan bättre. Orden är från en man med lika många stygn i sitt ansikte som jag bär i mitt hjärta just nu. Jonathan Hedström är en ishockeykrigare i Timrå som fick en rejäl förlust i en match här för leden. Mina stygn kommer förstås från IVH:s torsk mot Kristianstad och tidigare mot Önnered, det klart sämsta laget i allsvenskan, som normalt inte skall vinna en enda poäng. IVH-laget är som Eskil förra året, men faktum är att IVH är ännu sämre när det gäller. Vi har Ystads bästa målvakt och Eskilstunas handbollskompetenta andrauppställning på planen nonstop. Det räcker inte i långa loppet eftersom motståndarna har flera händer i arbete och många pigga huvuden som fightas intensivt. Västerås är en ökenstad vad det gäller att fostra handbollsspelare för tillfället. Vi får glädjas åt denna generösa hjälp som grannstaden i Sörmland bistår med. Andres stöd för brödrafolkens väl är vår nöd. Vi skulle vara ett lag i en ännu lägre division utan detta bistånd. Som jag ser det så har vi några talanger på gång. Zacke med både vänsterhand, ett gott huvud och fysik är redan flygfärdig och kan konkurrera för fullt. Utta är likaledes där, men sedan är det vakuum. Minst ett par år till kommer det att ta innan någon mer är fullt konkurrenskraftig för att kunna hävda sig en hel match i allsvenskan. En sexa Skåne är en klassisk formation av flygplan. Det är också antalet elitlag från Skåne. Snapsen med samma namn och som en sexa är ungefär vår handbollskapacitet i perspektivet som en jämförelse med att ett helrör är maximum för ett lag.

 

Att vi förlorar borta mot Kristianstad är inte någon överraskning för mig. Laget är det bästa laget vi har vunnit mot tidigare (vilket inte alls var rättvist den gången). Stora, starka och vältränade förefaller alla lagen från Skåne att vara. ”Västerås spelade ingen märkvärdig handboll. De försökte hela tiden dra ned tempot och IFK kunde neutralisera deras niometersskyttar.” Citatet är från HEH:s utsände som refererar matchen på sin hemsida. Tyvärr pallar inte den normalt så eminente målvakten, Philip Åkesson, att spela bra på hemmaplan, i Skåne. Hade han gjort det så hade han givetvis aldrig hamnat ovanför snögränsen för att vittja nät. Förmodligen vill han för mycket och då blir det pannkaka av alla ambitioner. Givetvis vet han också med sig att han måste överprestera varje match för att vi skall ha en chans att hänga med i målprotokollet.

 

Till de högt uppskruvade förväntningarnas bergstoppar finns det inte bara en väg. Ledningen är nyckel till framgången. Tydlighet, att hålla sig inom ramarna och stänga flyktvägarna är Carlos modell i coachningen på denna smala och krokiga stig mot toppen. När man väl kommit upp på toppnivå så finns det bara en väg – och den leder nedåt. ”Det går fort, fort helt enkelt”, säger Carlo om vad som är tjusningen med handboll. Det är obestridligt att han har en poäng i detta, men den andra poängen står alltid på spel när det blåses till match, att vinna eller förlora. Vinnarskallar är en märklig skara i människosläktet. När kammen växer efter några vinster så saknar vi faktiskt en hårfager lirare som Radhakant Bajpai i Naya Ganj, Indien, han har öronhår som är hela 13,2 centimeter långa. Håret växer från centrum av ytterörat. Radhakant själv kommenterar rekordet med att ”Gud har varit väldigt snäll mot mig”. Helt klart skulle denne ödmjuke man dra uppmärksamheten till sig så att vi kunde få till räknefel i motståndarnas organisation och nypa några lätta mål. En riktigt stryktålig typ som motorcykelföraren Evel Knievel som har världsrekordet i flest brutna ben är också en figur som skulle ge en spetskompetens. Under hela sin karriär bröt han 433 ben i kroppen. Sedan fick han en hjärnskakning och bestämde sig för att sluta. ”Det är hövvet” säger Svennis. Och att det finns en poäng i hans teori visar att Evel tydligt. Man kan bryta allt och litet till men att en skakande upplevelse som ett dataintrång slår ut hela hårddatorn och får större konsekvenser än alla andra brott.

 

Det ger några stygn extra att se hur märkligt litet vi får ut en omfattande ungdomsverksamhet. Man kan absolut inte skylla på att ungdomarna inte får chansen. Det saknas attityd och kultur. Biståndsarbetare är på ingång även på den här fronten. Ramon Laurén (Månen) är på väg upp igen efter att varit nere i både väst och syd. GUIF spottar ut kompletta handbollsspelare i parti och minut och Västeråslagen producerar maximalt en senior per årgång. Det måste vila en förbannelse i länsbeteckningen U-län! Det är faktiskt inte mycket bättre på damsidan. Ljusen som tänder hoppet kommer från Fjärdhundra, Arboga, Borlänge och Eskilstuna. Det finns lokala småstjärnor, men av någon anledning så strandar de i denna nivå. Att tjejerna är topp fyra beror mera på att de andra damlagen är av ännu lägre standard. Dessutom har IVH:s damlag Jessica Enström, som bäst i landet. Och kan hon bara lära ut konsten hur man stöter med att röra litet på höften till fjolårskalvarna så kommer Lindsgård att få uppleva en semifinal i sin comeback som coach. Sanna i kassen håller klassen strax under landslaget. Begreppet fem myror är fler än fyra elefanter gäller inte alltid i handboll. Två oerhört bra spelare slår en sexa. Precis som i poker vinner ett par över ett ess utan uppbackning. Det är en fråga om uthållighet och tålamod. Franz Beckenbauer han kunde han, detta är ett citat av Franz. ”Ett år spelade jag fotboll 15 månader i sträck.”

 

Att förlora mot Önnered och Kristianstad är smärtsamt. Men det kommer att hända om och om igen. Vårt lag som tränar mest av alla torskar ofta mot lag som är betydligt sämre tränade. Det måste finnas i en tradition och förlorarkultur som har förädlats så att det känns helt normalt att förlora. Det som är mest smärtsamt är att nya spelare som kommer från när och fjärran anpassar sig till den kultur som finns på insidan av tröjorna. Tempot bara dör och laget blir att agera som en mus under snön i vinterrörelse. Den är så låg att och slumpartad att det är mycket mera händelserikt att åse målarfärg torka på väggen. Jag har lekt med tanken att någon djävel i motståndarlagen har hackat in i hårddatorn på våra spelare och placerat en brandvägg som förhindrar spelarna att prestera sitt yttersta. Harakiri är det första som slår mig när Färjestad, mot all logik, förlorar matcher ibland. Det närmaste dygnet präglas av en tyngd och vemod. IVH är det lag som kommer närmast i skalan tunga förluster som påverkar allmäntillståndet. Ärligt talat så är det bara stora förluster för Djurgården (hockey och fotboll), GUIF och några lag till som kan muntra upp mig en aning i detta tillstånd av tomhet. . ”De sista tio minuterna var jag så trött att jag fick andas med arslet.” Clinton Morrison, anfallsspelare i Crystal Palace och irländsk landslagsspelare, gör en klok sammanfattning över hur intensiv en arbetsinsats kan och skall vara. Kan gossebarnen åstadkomma en arbetsinsats på denna nivå och möter en bättre motståndare för dagen. Då är det en förlust en framgång. Men detta kan inte vara möjligt mot Skånela och Önnered. Det kan aldrig vara acceptabelt för ett lag som vill uppåt. Nu är frågan inför nästa match. Hur lågt kan de sjunka? Är det fritt fall? Återstår i så fall att bara ägna sig åt Franz Kafkas litteratur resten av allsvenskan? Följande citat är i alla fall en klassisk Kafka. ”Jag tror att vi borde läsa den sortens böcker som sårar och genomborrar oss…En bok bör vara hackan till den frusna sjön inom oss.” Varför inte? Det kanske är lösningsmedel för ett spel som fastnat i klistret?

 

Ursprunget till hälsningsgesten att skaka hand förlorar sig i forntidens dimmor. En allmänt spridd tolkning är att det från början var ett sätt att visa för en främling att man inte var beväpnad: "Här är min tomma hand – se”. När gesten går att se i medeltida material är den redan en fast etablerad ritual, och har ungefär samma betydelse som idag. Där den alltså symboliserar ett möte mellan någorlunda jämlikar - jämför gesten att kyssa på hand. Så nu skakar vi hand med våra motståndare och är lika goda förlorare som vi är glada vinnare och tyvärr så får vi fortsätta att spela inför enbart de närmast anhöriga i handbollsfamiljen på hemmaplan. Lokalavisans nätomröstning om vilket lag som pöbeln supporterar mest i Västerås gav enbart 3 procent i röster för IVH:s Eskilstunagrabbar, damlaget (från när och fjärran) fick någon promille mera. Det är en skrämmande bild av hur stora brister det finns i idrottskunskap och känsla hos denna population. Utebandy, ishockey och inomhusbandy har den stora massans kärleksfulla respekt. Vi behöver helt klart plocka fram en häftigare image som lockar en vidare publik. Inställningen måste höjas på individnivå. Man kan inte bara vara till lags i ett lags allmänna anda. Mariah Carey gör vad som helst för att slippa platta skor. ”Jag springer i högklackat. Jag kan simma i dem om det behövs.” Vad gör våra handbollsspelare för att slippa platta matcher? Ett alternativ är det som Florence Luscomb har skrivit. ”Det finns inga gränser för vad du kan uppnå om du inte bryr dig om vem som får äran.” Och en annan och alltför vanlig variant för att klara sig väl i den svenska mentaliteten är dessa avslutande ord av Elbert Hubbard. ”För att undvika kritik, gör ingenting, säg ingenting, var ingenting.”

 

P.P