Vårt kranvatten är inte alls rent vatten längre. Det vatten som finns i våra vattenkranar innehåller läkemedelsrester, klor och avlagringar. Att dricka av det vattnet innebär att vi får i oss rester av läkemedel som till exempel östrogen och så kallade lyckopiller. Förmodligen måste vi köpa miljöfientligt vatten på flaska för att tillfriskna. Två procent av allt vatten i Sverige går till hushållen, resten förbrukas av våra industrier. Det är en av orsakerna till att vattnet inte renas tillräckligt, menar Ulf Kilman, kinesiolog i Stockholm. ”Det är helt enkelt inte lönsamt att rena det mer.” Säger han fortsättningsvis och en aning kontroversiellt. Dessutom anses vårt kranvatten vara energilöst och ha fel pH-värde. Enligt Kilman är de flesta av oss försurade och det beror dels på vårt vatten och även på vår kost. Vanligt kranvatten har ett pH-värde som ligger mellan 6,0 och 7,0. Enligt de flesta experter vill vår kropp ha ett pH-värde på 7,365. En försurad kropp får slita hårt för att kunna behålla rätt pH-värde. Är värdet under 7,2 börjat kroppen ta av den kalk som finns i skelettet för att erhålla den rätta balansen. I våra hav och urkällor ligger pH-värdet på nivån 8,2. Kilmans forskarteam hävdar att detta är nivån som människokroppen tycker bäst om för sitt välbefinnande. Vårt vatten är alltså inte vad det varit. Det skulle vara klart intressant om vi satsade mer på vattenforskning. Min omedelbara reflexion är att fattiga människor som bor vid havet och inte dricker sitt naturvatten förefaller gladare och vänligare. De ser helt enkelt ut att befinna sig i en annan kemisk, själslig balans. Det är förstås inte alltid självvalt att de inte kan dricka naturvatten och det är givetvis ett stort nationellt trauma att inte ha tillgång till dricksvatten i kranen. Men tänk om det är vattenskador som orsakar att friska Sverige har världens sjukaste befolkning?
Ett tusen människor dör årligen i blodförgiftning i Sverige. Detta antal förväntas att öka enligt forskare i Umeå som hävdar att en orsak är att människor har mera konstgjort material i sina kroppar idag. Jag skall inte tråka ut med mera statistik. Helt klart är det gigantiska siffror som presenteras dagligen i forskarrapporter om hur många som drabbade av det ena och det andra. Vi hör sällan om grundläggande orsaker och varför vi i vårt välbefinnande odlar sjukdom i stor utsträckning? Varannan kvinna och var fjärde man anses någon gång under livet lida av någon slags depression. Billig hjälp finns på kortare avstånd än en armlängd. Löpning har visat sig ha en synnerligen god effekt för att normalisera signalsystemet som är stört under depressionstillståndet. Idag är man klart medveten om att depressioner kan vara olika svåra, men också att olika faktorer påverkar en depression på olika sätt. I modern forskning ser man till hur faktorer samverkar och kombinerar ofta medicin med terapisamtal vid behandlingen av depression. Frågan är bara hur Astrid Björnebekk och övriga forskare på Karolinska Institutet som riktat sin forskning på hur biologiska faktorer påverkas av depression skall kunna få ut detta budskap att jogga ger bot? De arbetar enligt den så kallade nätverkshypotesen vilket innebär att depression beror på problem med kommunikationen mellan nervceller i hjärnan. Signalsubstanser är proteiner i hjärnan som ser till att signaler kommer fram mellan en nervcell till en annan. Om inte signalsubstanserna finns, kan inte rätt signaler komma fram. De signalsubstanser som påverkas vid en depression påverkar centra i hjärnan som har att göra med bland annat känslor, stresshantering, minne och koncentration. En obalans i mängden signalsubstanser i hjärnan kan leda till förändrad kommunikation mellan nervcellerna i dessa centra och skapa depressiva symptom. ”Det som bland annat händer i hjärnan när man blir deprimerad är att hippocampus i hjärnan blir mindre”, berättar Astrid Björnebekk. Det finns flera teorier till varför hippocampus är mindre vid depressioner. En är att det uppstått en obalans i hjärnans olika kemiska ämnen som gör att nyproduktionen av nya hjärnceller i detta hippocampus minskas. Även stress påverkar hippocampus genom att döda celler i hippocampus, och det är känt sedan länge inom forskarvärlden att stress kan utlösa depression.
I Astrid Björnebekks aktuella studier har det visat sig att sig att råttor (för att kunna göra studien så hade dessa råttor avlats fram med en genetisk depression, vilket innebär att råttan har samma obalans i hjärnans signalsubstanser som en deprimerad människa) som sprang ökade produktionen av nya hjärnceller med sex hundra procent. De råttor som bara fick medicin och inget spring i benen fick ingen effekt. Detta är ingenting nytt under solen. Det finns en gammal japansk studie som visat att råttor som springer i vatten ökar antalet hjärnceller medan råttor som simmar i samma vatten inte når denna effekt. Kanske borde vi titta närmare på fotsulans betydelse? Som du förstår så har vi inte så mycket på fötterna när det handlar om händelser i huvudet. Nu återstår bara att inplantera dessa kunskaper i verkligheten. Det finns många barriärer som måste rivas trots att lyckade försök med människor gjorts redan på 90-talet. Läkemedelsbolag tjänar ingenting på en runda i skogen. Om jag uppfattat marknadsekonomins grunder rätt så gäller devisen. Hellre tjugo deprimerade på akuten än en frisk joggande i skogen. Och läkare är oftast nakna utan sitt receptblock, det har blivit en klassisk betingning som omedvetet har präntats in under hela utbildningen av våra A-barn. För att komma in på läkarbanan har så gott som alla varit bäst i klassen. Sjukdom kräver kemisk bekämpning är mantrat. Sedan är det förstås en annan sida av myntet att var tredje läkare anses ha en påtaglig ohälsa själv när hon skall ge råd åt den rådville. Det finns ingenting av det som Dao De Jing förmedlar med sina ord. ”Den som bevarar vägen inom sig har ingen önskan att bygga ut den.”
Vi har inga resurser att göra en kursändring till friskvård, för alla resurser inom det medicinska området måste läggas på att bota, lindra och trösta. Dessa är även de grundläggande honnörsorden i läkarens etik. Om denna spiral av ökad konsumtion av medicinsk vård skulle brytas så skulle det förmodligen få allvarliga konsekvenser för hela den rådande samhällsekonomin. Oerhört många människor får idag sin utkomst av att vårda andra människor som är sjuka. I den här kampen mellan friskvård och sjukvård står landsting och läkarkår med ett ben i varje läger. Det gör situationen ännu mera komplicerad. Myndigheterna har lagt över ansvaret för friskvården på sjukvården. Folkhälsoinstitutet och Livsmedelsverket samt Riksidrottsförbundet är tyvärr ganska impotenta gentemot läkarkollektivet, som aktivt stöds av en mångmiljardindustri – en industri med stora tillväxtmöjligheter så länge människor blir sjuka. Friskvården sitter som en gisslan i det medikaliserade samhällets starka grepp. Flera etablerade strukturer är mycket benägna att få bibehålla denna obalans. Det är ingen tillfällighet att den del av populationen som har lägst utbildning, lågstatusyrken och sämsta ekonomiska förutsättningarna för att ha en aktiv fritid med träning och egen vård är de som är har klart högst frekvens av sjukdom och ohälsa. Detta genererar i sin tur till goda vinster för den grupp som finns på den andra, rikare och friskare sidan. Jag skulle vilja påstå att vårdens vägval idag känns redan så otidsenlig för att möta framtidens behov att den skulle kunna kallas för åldersstigen kort och gott.
Jag har skrivit tidigare om en bok som heter Statussyndromet. Den är skriven av en forskare som heter Michael Marmont. I denna bok gör han resor i hälsans tecken och finner stora skillnader i orsaker varför en individ insjuknar och inte en annan, samt orsaken till att en grupp människor löper större risk att drabbas av en viss sjukdom än en annan grupp. Marmot gör en resa med tunnelbanan i Washington DC. Han reser från centrum mot sydost till Montgomery County i Maryland. För varje kilometer han reser ökar medellivslängden med ett år. Det föreligger tjugoårig skillnad mellan fattiga svarta i den ena änden av resan och den rika vita i den andra änden. Det kanske bara är en tidsfråga när vi får ett underhållningsprogram, typ På Spåret, som gör en sådan här klassresa till show. Man kan gissa på vilka sjukdomar som ökar under resans gång. Medellön, yrke och fritidsintressen samt förmögenhet kan vara andra intressanta frågor att applådera. Det här måste vara ett så kittlande uppslag för de olika betalkanalerna så att de känner sig som ficktjuven på nudistlägret. Det kliar i fingrarna men var göms pengarna?
Sjukvården kommer alltid att behövas och kan inte avskaffas. Men än en jag gång ställer jag frågan till våra politiker. Vem skall bli den som tar plats i förarsätet såsom Martin Luther King på sin tid och markerar en kursändring inom vårdideologin. Vi måste satsa mera på att människor undviker att bli sjuka. Förändring av samhällsplanering, friskt vatten, kostutbud och obligatorisk skyldighet/rättighet till att röra på sig borde vara relativt enkla åtgärder. Om man bara betraktar äldreomsorgen idag så skulle det många gånger göra bättre nytta – och framförallt mindre skada än dagens medicinska insatser med följande förslag. Vi vet att glädje är en stor glädjekälla och en egenvård mot ohälsa, stress och sjukdom. Att sätta in läkemedel för beteenden som kan bero på miljö och bemötande kan många gånger ersättas med en daglig promenad, mer mänskig kontakt och en obegränsad tillgång på kaffe. ”Beröva de kloka glädjen att ha lyssnare – och kunskapen mister sitt värde för dem.” Jean-Jacques Rousseaus visdomsord får bilda slutkläm.
PP